Tung årsdag i Umeå efter flygolyckan

– Första tanken var nej. Inte igen, säger Johan Hellström, chefsinstruktör på Umeå fallskärmsklubb.

Den 14 juli 2019 omkom nio av hans vänner, åtta fallskärmshoppare och en pilot, när klubbens flygplan störtade från 4 000 meters höjd och kraschade på en ö i Umeälven.

Den tragiska flygolyckan i Örebro i förra veckan, som likt olyckan i Umeå tog nio personers liv, slungar fallskärmsklubben i Umeå tillbaka i djup sorg.

– Det är med ont hjärta som vi nu får samlas för att sörja ytterligare nio kamrater som tragiskt har gått bort, säger klubbens ordförande Felix Sjödin, som bjudit in anhöriga och medlemmar till flygfältet på onsdagen.

Hoppscenen i Sverige är liten och både Johan och Felix hade vänner och bekanta även på planet i Örebro.

– Tiden stannar. Det är overkligt att ta in, säger Johan Hellström.

Han förstod snabbt att olycksförloppet i Örebro skiljde sig mot olyckan i Umeå.

– Innan vi visste hur det hade gått för personerna ombord fanns förhoppningar att det kunde ha gått bra. Vid olyckor där man havererat vid start finns en chans att man överlever.

Planet i Umeå kraschade efter en längre tids flygning på 4 000 meters höjd. Även plantypen skiljer sig. I Örebro användes en turbinmotor, en form av jetmotor med en propeller som är mer kraftfull än kolvmotorn som användes i Umeå.

– I dagsläget ser jag inga likheter i själva olycksförloppet, säger Hellström.

Smärtsamt likt är dock sorgen som Örebros fallskärmsklubb och anhöriga nu går igenom.

– Det Örebro nu är med om ska ingen behöva genomleva, säger Felix Sjödin, som själv stod kvar på flygfältet den där molniga dagen för två år sedan.

Johan Hellström beskriver det som en delare i livet – före och efter olyckan.

– Nu rivs såren upp igen. Jag tänker på alla anhöriga som får det jobbigt. Flera kontaktade mig på kvällen, de mådde dåligt. Jag lider med dem.

Umeå fallskärmsklubb har varit i kontakt med kamraterna i Örebro för att erbjuda sitt stöd. De har även haft kontakt med kommunens krisstödjare för att ge råd.

– Det finns inga genvägar. Det går inte låsa in sig i ett rum och slänga nyckeln. Det finns bara ett sätt, och det är att stå i stormens öga och vara tillgänglig för anhöriga. Att stå ut där och då.

Efter de första svåra veckorna tar en annan fas vid: begravningarna.

– Känslan är att det aldrig tar slut. Jag minns perioden som ett inferno av sorg.

Umeå fallskärmsklubb har behövt kämpa för att vara uthålliga, så att anhöriga kan komma till flygfältet när de behöver.

– Det är viktigt att det finns folk där som kan prata. Och minnas de förolyckade tillsammans.

Att stötta och delta öppet i sorgearbetet är också det bästa rådet Felix och Johan kan ge kamraterna i Örebro.

– Att möta smärtan och sorgen och märka att man kan göra skillnad har varit det bästa sättet för att hjälpa mig själv. Har man varit mitt i det här är det lättare att komma vidare, säger Johan Hellström och fortsätter:

– Det finns två sätt att hantera en krissituation, fly eller kämpa. Alla i klubben valde att kämpa.

TT: Fortsatte du att hoppa fallskärm?

– Jag gör ingen hemlighet av att jag har kämpat med min hoppglädje efter olyckan. Men jag kan inte sluta, att hoppa är att leva för mig.

Själva hoppet ut ur ett flygplan har aldrig varit säkrare, poängterar han.

– Vi har fantastiskt bra utrustning, reservsystem och nödsystem. Om jag svimmar i luften har vi teknik som skjuter ut min reservskärm. Tekniken har aldrig varit säkrare.

Men de två flygolyckorna ställer säkerheten på sin spets.

– Det handlar inte bara om fallskärmshoppning, det handlar om att komma upp i luften på ett säker sätt.

– Vi är en lärande organisation. Vi har lärt oss av Umeåolyckan och vi kommer att lära oss av den här också.