Filmrecension: LasseMaja borde växla upp

Alla som kan sin LasseMaja vet vid hur det brukar se ut. De två unga detektiverna i Valleby får ett knivigt fall på halsen och tillsammans med den inte helt klipske polismästaren pusslar de ihop en lösning efter att noga ha undersökt alla misstänkta i gammal klurig Agatha Christie-tradition.

Den här, sjätte filmatiseringen, är inget undantag. Lasse och Maja, som spelas fint av duktiga nytillskotten Nils Kendle och Polly Stjärne, hamnar mitt i ett tågintensivt mysterium. De får en påhälsning av Klara (Rani Pyne) som ber om hjälp med att rentvå sin pappa, kallad Marsipanen, som hon hävdar är oskyldigt dömd till ett spektakulärt tågrån. Men är han oskyldig? Och om Marsipanen inte rånade tåget, vem var det då?

Lasse och Maja börjar förstås undersöka. Det åks mycket tåg. Roliga bifigurer introduceras. En stabil mängd bajsskämt levereras.

Moa Gammel Ginsburg regidebuterar med det här äventyret och det innebär ännu en ny filmisk riktning för deckarduon och dess omgivning. På LasseMaja-skalan hamnar hon någonstans i mitten, strax efter Josephine Bornebuschs lyckade omtag med "LasseMajas detektivbyrå – det första mysteriet" (2018) men ändå över den skakiga och oförklarligt green screen-tunga trilogin som kom före.

Hon och filmteamet har jobbat hårt, det märks, på att skapa ett mysigt retrouniversum av Valleby och dess invånare. Pilsnerfilmsfigurer blandas med 1980-talskuriosa och en Wes Andersonsk-skojfriskhet i scenografi och kostym. David Wiberg och Tomas von Brömssen lyser klarast i birollsensemblen, som tossig polis respektive snäll konduktör. Själva historien kommer säkert att göra unga fans nöjda, även om den står still likt ett tåg drabbat av signalfel där den borde susa fram på en del ställen.

Framför allt blir det tydligt att Lasse och Maja är så tunt skrivna som rollfigurer att det krävs ett annat barn, den gulliga lilla Klara och hennes tvivel på sin tågrånarpappa för att framkalla några riktiga känslor. Nästa gång Lasse och Maja dyker upp vore det kul om någon (Moa Gammel Ginsburg får gärna fortsätta och bli ännu varmare i kläderna) vågade göra riktigt filmanpassade barn – varför inte med familjer och olika känslolägen – även av dem.