Filmrecension: Lyckad uppgradering av "Jumanji"
Ni vet hur det är att förklara ny teknik för äldre personer? Som till exempel att beskriva säg Snapchat för någon som är född under första halvan av 1900-talet? Man får ta ett djupt andetag, tala långsamt och pedagogiskt. Och när man efter någon timme nästan vågar hoppas på ett genombrott kommer en motfråga: "Vad är egentligen internet?"
Frustrationsbaserad generationshumor är en guldgruva och en av de finesser som förhöjer "Jumanji: Next level" när gänget från den förra filmen ännu en gång dras in i den gamla spelkonsolen och hamnar i spelet Jumanji. (Ja, det är väldigt overkligt och ja, det måste ju vara höjden av otur).
Den här gången slinker nämligen även nörden Spencers morfar Eddie (Danny DeVito) och hans gubbpolare Milo (Danny Glover) med in i den äventyrsbaserade, digitala spelplanen.
De är naturligtvis mycket förvånade över att plötsligt befinna sig i nya kroppar, avatarer med diverse olika egenskaper och svagheter. När de inser att de behöver ta sig igenom ett grandiost äventyr för att klara livhanken blir förvirringen total.
"Är detta ett spel", utbrister morfar en timme in i filmen, och det är väldigt roligt när polletten (eventuellt) trillar ned.
Det leks också med den pålitligt humorskapande gamla 1980-talsgimmicken med kroppsbyten, vilket – precis som sist – får roliga effekter.
Spelplanen är förstås uppgraderad. Gänget möter ökenlandskap, "Game of thrones"-inspirerade skurkar och onda strutsar. De olika avatar-klyschornas egenskaper är också aningen förändrade. Sammantaget gör det att man kan förlåta och faktiskt bara njuta av att en gammal Robin Williams-rulle från 1995 har fått nytt, uppiggat liv där flera generationer kan mötas och ha kul, både i publiken och på vita duken.
Med sina två timmar är filmen cirka tjugo minuter för lång men "Jumanji: Next level" bjuder på stabil underhållning med ett gäng rollfigurer, spelade med härligt humör av Dwayne Johnson, Karen Gillan, Jack Black och övriga proffs, som man vid det här laget verkligen gillar.
