Johan Persson:Hur användervi våra resurser?

Politikerna pratar om höjd pensionsålder. Regeringen planerar ett förslag innan nästa val. Alternativen som diskuteras är att höja åldern för uttag med ett eller två år, till 62 eller 63, och gränsen för rätten att behålla sin anställning på motsvarande sätt, till 68 eller 69 år. Bakgrunden är att vi lever längre och bedöms behöva arbeta i fler år för att få ihop till en hyfsad pension.

Tänk om de cirka 370 000 arbetslösa kunde jobba i stället. Då hade vi löst två problem. Men kanske har de inte den rätta kompetensen, eller så finns det andra hinder?

Under 1900-talet togs ökad produktivitet och förbättrad ekonomi flera gånger ut i mer ledighet. Semestern förlängdes, arbetsveckan kortades och pensionsåldern sänktes.

Medellivslängden ökade då också. Den har stigit nästan oavbrutet sedan 1860-talet. Samtidigt som de lediga timmarna generellt blev fler, ökade kvinnors förvärvsarbete kraftigt från 1960-talet och framåt.

På 1970- och 80-talen låg arbetslösheten ofta på ett par procent, det senaste året har nivån varit runt sju procent, trots olika politiska initiativ till arbetslinje och jobbpolitik.

I dag inleder Inblicksreporter Bo Ströberg en genomgång av arbetsmarknadspolitiken och arbetslinjen. "Det ska löna sig att arbeta", har varit det tydliga budskapet. Ersättningen till de arbetslösa har sänkts för att öka incitamenten att ta jobb, men vad har det haft för effekt?

Och vad är det som gjort att Arbetsförmedlingen har blivit landets minst omtyckta myndighet?

– Jag anser att samhället inte sätter värde på mig. Först har de investerat i mina studier, sedan vill de inte ha mig, säger Per Olofsson, arbetslös civilingenjör.

Sociologen Roland Paulsens anser att vi borde göra som förr, utnyttja produktivitetsökningen till att förkorta arbetstiden – och helt enkelt dela på jobben.

Är det rätt tänkt? Eller behövs andra åtgärder för att bättre ta vara på resurserna hos de 370 000 arbetslösa och finansiera välfärden? Välkommen med inlägg på Opinion.