Rätten till bostad – en rättighet eller en floskel?
Bo Frank har under senare tid diskuterat vad som bör känneteckna en rimlig bostadsstandard. Anledningen till att jag skrivit denna insändare är att debattörer på Smålandspostens opinionssida förefaller tolka principen rätten till bostad på minst två skilda sätt. Bo Frank beskriver rätten till bostad som en floskel (vilket i sak nog är juridiskt korrekt) medan Olja Pekusic med flera den 27 mars istället hänvisar till grundlagen. Hur regleras då denna rättighet i regeringsformen? Jo, redan i det inledande kapitlet kan man läsa följande: Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa (regeringsformen 1:2). Vad betyder det i praktiken? Det är viktigt att förstå att dessa uttalanden har karaktär av portalstadganden. Principerna är inte styrande i den meningen att enskilda kan åberopa dem vid överklagande inför domstol. Principerna är målformuleringar som är avsedda att ange en etisk dimension. Huruvida positiva rättigheter (som rätt till arbete och bostad) i sig bör finnas explicit fastslagna i konstitutionen och tolkas som absoluta tänker jag inte fördjupa mig i här och nu.
Flertalet medborgerliga rättigheter i regeringsformen är nämligen varken absoluta eller orubbliga. Det här är bara ett exempel bland många. Varför har medborgerliga rättigheter fått en så svag ställning i svensk rätt? Jo, våra politiker har aldrig varit överdrivet intresserade av att ge oss medborgare några rättigheter som vi kan hävda gentemot statsmakten. Viljan att tona ned individuella rättigheters betydelse och status kan härledas från den socialdemokratiske riksdagsmannen och juridikprofessorn Vilhelm Lundstedt (1882-1955). Enligt honom så finns det inga individuella rättigheter (och den så kallade naturrätten måste uteslutande ses som vidskepelse). Istället ska samhällsnytta ses som rättens övergripande mål. Regeringsformens resonemang om det allmänna är delvis en produkt av sjuttiotalet, men lika mycket Vilhelm Lundstedts tanke om att rätten är ett instrument som politikerna utan begränsningar får använda sig av för att stöpa om hela samhället. I det avseendet vilar Lundstedts antiliberala ande fortfarande över oss alla. Det är viktigt att vi alla förstår följande: Vår egen konstitution är inte skriven för oss medborgare utan istället med det ideologiska syftet att ge de centrala statsorganen närmast obegränsad politisk makt över oss. Jag tror att det finns anledning att stärka en rad medborgerliga rättigheter så att de inte längre uppfattas som floskler. Däremot är jag skeptisk till att de sociala rättigheterna ska inkluderas. Det statsmakten garanterar gentemot sina medborgare måste den först förverkliga.
