Stoppa utvisningarnatill Afghanistan

Vi ser hur de kämpar med att lära sig svenska och andra ämnen och hur glada och tacksamma de är för att få gå i skola. Samtidigt kämpar de flesta av dem med sina egna personliga helveten i form av mardrömmar, både fysiska och psykiska ärr och ibland press utifrån; plus den ständiga oron som kommer av att vänta och vänta och aldrig få veta om de får stanna eller inte och vad som ska hända dem.

De är positiva, unga människor som gör vad de kan för att skapa sig en framtid och för alla oss som står bredvid och mitt ibland dem är det fruktansvärt frustrerande att se hur denna ständiga oro av ovetskap och hot om utvisning dag för dag bryter ner dem.

Vissa har misshandlats på vägen, av både smugglare och poliser. De har gömt sig i bakluckor eller lastbilar. Vissa har tvingats klänga sig fast på guppande bilflak under timslånga färder genom öknen och flytt undan talibaner. De har hotats och jagats, ibland fängslats och torterats. Vissa har gått i dagar utan mat och fått sova utomhus på kalla nätter. De har suttit i små båtar vars motor gått sönder mitt ute på havet och bevittnat saker som de flesta av oss inte ens kan föreställa oss. De har offrat allt för chansen att få leva i trygghet, få en utbildning och en framtid. Något som de flesta av oss mer eller mindre tar för givet.

Nu har Migrationsverket börjat "hinna ikapp" efter anstormningen. Några som bott i familjehem eller HVB-hem där allt har fungerat hur bra som helst, får plötsligt veta att de måste flytta. Första kommunen hade inte plats utan fick köpa en plats någon annanstans och nu först något år senare kan de "hämta hem" ungdomarna, utan att titta närmre på vad detta gör för dem som återigen slits bort från tryggheten.

På 18-årsdagen kickas de här ungdomarna ut och flyttas till boenden där de tvingas dela rum med flera äldre främlingar. I många fall gör boendebristen att de dessutom måste byta kommun och lämna skola och vänner. Från den dagen saknar de dessutom stödet från en god man.

Lagen säger att Sverige inte får utvisa en minderårig om det inte finns ett så kallat "ordnat mottagande" i hemlandet. På sistone har vi hört allt fler historier om hur åldrarna skrivits upp till synes slumpmässigt och många känner en stark rädsla för vad som ska hända efter den berömda 18-årsdagen.

Nu har Sverige skrivit under ett nytt avtal med Afghanistan som ska göra det möjligt att skicka tillbaks fler. Samtidigt ser vi dagligen rapporter på TV om nya attacker och oroligheter i Afghanistan och UD avråder svenska medborgare från resor dit. Många av de här ungdomarna riskerar döden, tvångsrekrytering i kriget mot IS eller att hamna på gatan i ett land som de inte bott i sedan de var små, då familjen flytt till något grannland. Ändå anser man att de här ungdomarna saknar skyddsskäl?

Tänk om man istället kunde se dem som en tillgång och en investering för framtiden? Att bara kicka ut någon efter att ha försörjt dem med både kost, logi och skola och låtit dem knyta band till vänner och nya familjer i ett år eller mer känns dessutom varken humant eller ekonomiskt.