Den girige
Ibland tror man att vår tid vet mest om människorna, men efter fredagens premiär på över 300 år gamla Den girige av Molière får man säga att han har en del att lära ut.Den uppsättning som också i kväll spelas på Växjö teater är ett samarbete mellan Riksteatern och Stockholms stadsteater. Om det finns en blandad huvudman bakom produktionen, så är det också en blandad produkt om man ser det stilmässigt..
Det gamla ingår en härlig förening med det nya. Man kunde säga att det är frågan om en karikerad postmodernism, så påtaliga är stilbrotten. Ibland känns det som att titta på rockvideo på tv. Ibland befinner man sig långt bakåt i tiden. Det blir många fina effekter och effektiv underhållning..
Spelet pågår hela tiden i samma miljö: en sal och ett sidorum som närmast liknar ett växthus. Bakom salens väldiga dörrar finns den girige själv, Harpagon, Anders Ahlbom Rosendal , innesluten. Han är en strålande aktör som sopar bort varje antydan om att han skulle vara en girig person. Men han äger allt, och nåde den som gör honom rangen stridig. Ahlbom Rosendahl har en fysionomi som passar perfekt och en väldig rikedom på uttryck. Han är som alkoholisten som kan luras hur som helst, bara det att hans beroende heter pengar..
Erik Ehn spelar hans son och har ett styvt uppdrag med att sätta sig upp, men gör det med just så mycken fyrkantighet som gör hans förtryckta gestalt trovärdig..
Dottern Èlise spelas av Anna Lindholm som har den viktiga uppgiften att öppna .
föreställningen. Det gör hon med inlevelse och närvaro, förresten något som kännetecknar hela föreställningen trots den distans som ligger i blandningen av stilar och språkliga uttryck. Ole Forsberg har dubbelrollen som kock och kusk och den mest drabbade, och han gör som drabbade människor gör: han ljuger och slingrar. En annan karaktär som gör intryck är Clarie Wikholm som spelar äktenskapsmäklerskan med bravur och styrka..
Daniel Benoin har både regisserat och satt ljuset. Han har gjort en föreställning som är fartfylld och roande. Här är det tilllåtet att skratta åt den som är bunden av sin böjelse för pengar. Han man politiska synpunkter går det för sig att tänka pengar som den förtryckande makten, möjligheten ligger i öppen dag. Här förtrycks män och kvinnor om vartannat. Men den som äger förtrycker också sig själv, det är den stora tragedin; alla andra klarar sig till slut. Men att förtrycka sig själv, att ge upp det mänskliga, det skildras intensivt och med kallt stål. Här finns ingen plats för humor. Makten är allt och får kosta allt..
Det ligger förstås en stadig tanke bakom idén att sätta upp Den girige. Alldeles klart blir den ensam som innesluter sig i sitt palats, inte minst om det består av pengar. Då hjälper det inte att kunna köpa sig det mesta. Moliére är kuslig även när han är moderniserad, och har, trots det jönsiga slutet en mycket god vän i regissören som går helt på författarens linje och gör Harpagon till den ensamme som slutligen kysser sin kassakista och ensam kryper ned i graven med den.
