Glittrande fröken Julie

SOM ETT sätt att hedra August Strindberg, med anledning av hans död för hundra år sedan, fick Växjö på onsdagen uppleva Fröken Julie som Pekingopera. Det kinesiska gästspelet har medfört föreställningar i Kalmar, Karlskrona och Växjö.

Det var ett betydande äventyr att få vara med om denna version av Strindbergs drama som förutom de tre aktörerna på scenen också omfattade en orkester på sju man. Det blev en liten ouvertyr som lät kinesiskt enligt förväntningar, men sedan visade musiken andra takter och byggde upp en kraftfull dynamik där ett slaginstrument i trä var ständigt närvarande och blev en god vän.

PJÄSEN FÖLJDE Strindberg med den skillnaden att festen var en lejonfest där Jean dansade alldeles för mycket med Julie medan Kristin väntade med maten därhemma. Rollen som Julie gjordes av Zhao Qun, en artist med nationellt erkännande, enligt programbladet. Jean spelades av Qinggu, även han nationellt erkänd, och slutligen Kristin som bars fram av Zheng Jiao, enligt programbladet ännu student. Det var hon som öppnade spelet med sin gracila person som tycktes nästan viktlös när hon kom med frukostbrickan till Julie som inte ville äta för att hon skickat sin förlovade på dörren.

ALLA VAR VACKERT draperade i kreationer som glittrade av siden och allehanda dekorationer, särskilt Julie som hade ett imponerande hårsmycke. Jean hade en striktare klädsel i blått med halvlång jacka och bälte samt en hatt utan brätten. Kristin var klädd i en sorts klänning och silkiga långbyxor. Alltsammans var verkligen mycket elegant.

TEXT FANNS på en ljustavla bak på scenen, men aktörernas kroppsspråk var oerhört exakt, lätt att begripa och humorfyllt, men så klart var det ändå tacksamt att ha tillgång till texten. Det rådde absolut precision i kontakten mellan musiken och de tre sångarna. Det fanns ögonblick som då Kristin lade huvudet på sned och frågade om det var så att Julie var den som slog upp förlovningen. Jodå, för hon ville inte sitta i pappas juvelförgyllda bur. Så gick det som det skulle. Jean fick övertaget med sin fräcka stil, men slutet blev nog inte som han tänkt sig. När han nackat Julies lilla fågel kom hon precis som hos Strindberg till besinning. Den kinesiska Julie insåg, som den svenska, att hon förverkat sin rätt att vara ärad, och valde att följa efter sin fågel på hennes färd. Det gjorde hon efter en mycket vacker aria.

ÅKE SVENSSON