Med humorn som vapen

Vi är så dåliga på dålig stämning, säger Özz Nûjen, ett bra stycke in i sitt 90 minuter långa ståupp på Konserthuset. Då har han redan hunnit driva med kvinnor, modeller, singelproblem, farsan och mamma (inte morsan), samt homofobi och religion. Han har häcklat och älskat: Kungen. Drivit underbart med Reinfeldt och svenskhetens omhuldade signum: konflikträdsla, huvudsaken vi är överrens!

En av Sveriges meste ståupp-komiker visade i går kväll inför drygt 400 i publiken att han fortfarande är vass, men med en mognare, mer politisk udd i skämten. Kanske är det med ”ståuppare” som med vissa viner eller ostar: de blir bättre när de får mogna, när de lagrat upp sig. I Dålig stämning visar Özz Nûjen gång på gång hur humor kan vara det bästa vapnet mot fördomar och rasism; till skillnad från riktiga vapen som till exempel framställs i Sverige ”den största vapen­exportören per capita”.

Nûjen driver med invandrare och svenskar men vill få oss alla att se bortom de enkla svaren och försvaren.

Även om den här kvällens publik har det litet svårt att få ihop handflatorna så kan man ändå inte ta miste på allvaret och äktheten när det väl klappas. Vi får alla özzianska skrattspeglar vända mot oss själva och det betyder i den här muntliga ekvilibrismen även många allvarliga delar. Det är därför det blir så bra.

Visst kan jag tycka att han ibland blir lite väl övertydlig och nästan pedagogisk, som inför en skolklass, som behöver förstå Sverige och svenskarna, invandrarna och svenskarna, och de mindre trevliga attityderna som stavas fördomar eller rasism. Det är helt okej, därför att mer än tre fjärdedelar är suveränt, annat ifyllnad och litet ”komma på banan igen–snack. Den där banan, eller röda tråden kan sammanfattas i flera väl uppbyggda snack­manövrar som mynnar ut frågor som: Varför har vi ett samhälle som tittar på yta i stället för innehåll? Läs: varför får invandrare med toppbetyg inte toppjobben, blir din arbetskamrat sämre för att han är homosexuell, eller för att hon bär sjal?

Varför blir en vit icke-muslim som utför en massaker eller sprängning inte kallad terrorist? Özz Nûjen tar poäng därför att vi behöver bli påminda om ojämlikhet och fördomar. Han skojar friskt med publiken, levererar en mimik stundvis lika fenomenal som en gång Groucho Marx. Och han ger oss sin egen historia att som femåring se sin kurdiske far föras bort, komma hem likt en lägerfånge och se sin farmor misshandlas. Då släcks ljuset ner och Kristina Nilsson–salen fylls av bultande hjärtslag från en liten pojke, som blev sängvätare efter detta. Den 22 juli och massakern på Utøya 2011, får den vuxne Nûjen en flashback. Ingen komik blir så ärlig som den som springer ur tragik.

TINA PERSSON