Om frihet och förtryck

Produktionen kom från Dalateatern och ansvarig för omstöpningen är Anna Kölén, dramaturg på Riksteatern. Kort sagt har hon bytt ut det manliga snillet mot ett kvinnligt, och på det sättet hittat en möjlighet att införa ett homoerotiskt motiv.

Uppsättningen har tidsmarkörer som ska leda tankarna till 1930-talet, då frigörelsens tid var inne, men i lika hög grad förtryckets, tänk på det judiska. Det är svårt att inse varför Ibsens pjäs blir bättre av införandet av en modetrend, som givetvis medför samma ofrihet som vilket annat förtryck som helst: Så här skall det vara. Punkt. Auktoritärt så det förslår.

Föreställningen spelades på en gradäng med ett draperi som bakgrund. Entréer markerades med ett pling. Det fungerade bra. Själva spelet var till en början onödigt lamt med den svårigheten att huvudrollen, som spelades av Anna Granquist, inte var tillräckligt tydlig. En bidragande orsak var att Granquist attackerar sina repliker hårt och blixtsnabbt och inte alltid med den goda artikulation som gör publiken glad.

Heddas make i det nyss ingångna äktenskapet, Jörgen Tesman, spelad av Mattias Redbo, klarade sig på sådana punkter utmärkt. När man sedan kommer till Domare Brack, spelad av Per Burell, hade han ett mycket snyggt tal, men varför så temperamentslös? Här händer ju grejer! Det är fråga för regissören, Sara Giese, som alldeles tydligt önskat göra en uppsättning där texten är det allra viktigaste och inte får skymmas av skådespeleri. Men när denne Domare Brack anländer frampå morgonkröken efter en väl genomfestad natt och har både slipsknut, manschetter och övrig klädsel i perfekt ordning blir nedhållandet av skådespeleriet direkt löjligt.

Elin Lövborg har rollen som snillet och spelas av Sofia Berg-Böhm och får oss att tro att hon är gjord av kött och blod samt att hon verkligen är frigjord i motsats till Hedda Gabler som döljer sig och sina innersta önskningar bakom en yta som kunde haft fler nyanser.

Ibsen skrev givetvis pjäser med föreställning om ett betydligt yvigare spel. Det kanske vi inte önskar oss, men inte heller ett minimalistiskt skådespeleri. Utan att jämföra pjäserna måste man beundra Regionteatern i Växjö som gör en Don Juan i högmodernistisk version, som med rent skulpturala effekter ger pjäsen ett teaterliv, just det som kunde varit starkare i högmodernistiska Hedda Gabler