Trasfamiljen

Det var en udda upplevelse att ta del av premiären på Regionteaterns nya pjäs Trasfamiljen. Föreställningen är avsedd för något äldre elever i grundskolan, de yngsta och de äldsta får vänta på något annat.

Skildringen gäller det tidlösa tillståndet i en familj på fem personer som alla består av dockor. Redan när publiken gör entré tickar tiden, men uret på väggen saknar visare.Spelet tilldrar sig i en rikhaltig scenografi med rostigt järn som en framträdande karaktär. Marika Feinsilber har gjort en stämningsladdad miljö. Genombrutna väggar och en genombruten durk gjorde allting genomsiktligt. På durken examinerades den mystiska känslan varje barn får på vinden.De fem skådespelarna har fenomenalt fina masker och pepparkornsögon, vilket i praktiken betyder att alla bär mörkbruna linser. Kostymerna är fantasifulla. Sonen Soobie, Hans Ung, är sydd av en gammal blå kappa, hans far Joshua, Olof Bergström, är ytterst tilldragande, liksom mamma Vinetta, Gunnel Johansson. Dottern Appleby, Linda Ritsén, är skräddad i gult till morotsperuk. Slutligen farfar Sir Magnus, Greger Lindquist, som är ofärdig och har tjocka tutor på fötterna. Evalena Jönsson Lunde har signerat mask och kostym. Också mycket snyggt.

Som namnen visar rör det sig om en engelsk berättelse som Judit Benedek fått i uppdrag att regissera. Den handlar om instängdhet. I dockornas värld står allting still. Insyn önskas minst av allt. Men barnen vill förstås ut, och de tar sig ut. Dessförinnan ställs föräldrarna inför frågan varför de aldrig kysser varandra utan bara låtsas att de älskar varandra. Allting är på låtsas.

Pjäsen är torr. När det mänskliga skiner igenom blir det enbart på det intellektuella planet. Visst finns det en massa längtan i pjäsen, men det mesta som sägs och görs är negativt. Föräldradockorna, liksom farfar, är bara hinder. Inga, eller i varje fall mycket få, positiva yttranden letar sig fram. Det slutar med ett ²dra åt helvete². Den fantastiska vibrationen från bra teater infinner sig inte. Det måste betyda att Regionteatern gjort ett felaktigt pjäsval. Judit Benedek, som gjort så många utmärkta uppsättningar, fick sannolikt ett omöjligt uppdrag när hon skulle regissera det fullständigt blodlösa.