Visst går det att spela klassiskt på dragspel

Han är en mästare på accordeon, som är ett dragspel med melodibas, det vill säga att bastonerna är helt fria och inte frambringar färdigt in­lagda treklanger.

Petersson-Bergers Sommarsång känns fint öppnande, innan den ryske bajanisten (bajan betecknar flera typer av dragspel i rysk musik) Vladislav Zolotariev (1942–1975) blir representerad i Svit nr 3. Kring en bordunton kretsar en livlig basrörelse i den dansanta första satsen.

Ave Maria av Astor Piazzolla är ett lugnt, skönt stycke filmmusik som inte verkar ha något slut, utan liksom sjunger sig själv flera varv.

Ur barockrepertoaren spelas Svit HWV 434 för cembalo av G F Händel, och Air av Bach, och ur samma epok det stora verket för kvällen – Bachs Toccata och Fuga i d-moll. Fascinerande att i diskanten låter det ibland som orgelpipor. Och det är ett förvånansvärt stort basljud som kommer ur accordeonet. Ekoeffekterna i fugan åstadkoms genom att lägga hakan mot ett reglage som tillfälligt sätter oktavkopplen ur spel. Ett maffigt verk, verkligen skickligt framfört!

Man imponeras av hanteringen av instrumentet – tyngden, balansen, disponeringen av ut- och indrag i fraseringen, och att vänsterhandens rem inte får hindra virtuositetens frihet.

Sist ut är Zolotarievs Sonat nr 2, ett temperamentsfullt verk som frossar i instrumentets möjligheter. Första satsen är mycket variationsrik med bland annat bälg­skakningar, och mycket charmfull i basens melodiska parti. I den mjuka andra satsen finns crescendon och diminuendon, och när den mustiga och folkdansartade tredje satsen byggs upp mot kulmen visar Kallis Bengtsson sin makalösa finger­färdighet som får oss att applådera länge och innerligt.