Amusement parks on fire

Fram och tillbaka. Runt, runt. Gammal popmusik genljuder i den nya. Och med dagens popmusik som klangbotten låter den gamla på ett nytt sätt. Det är denna rundpingis, växelspelet med skiftande perspektiv, som gör popmusik så fascinerande.

Jag trodde inte att tiden ännu var mogen för My Bloody Valentines metamorfos. Men så tvingade jag mig igenom den här skivan med Amusement parks on fire, från Nottingham. En gång, två gånger, oräkneliga gånger hinner jag stånka och muttra om fantasilösa härmapor. My Bloody Valentine är ett av de där banden vars storhet inte bara mäts i de egna skivornas kvaliteter utan framför allt i dess inflytande på popmusikens utveckling. Inte minst den svenska indiepopen, från Popsicle till Radio Dept, är starkt präglad av MBV, direkt eller indirekt. Dronande gitarrer, kontraster mellan skärande dissonans och skör harmoni, sött och salt.

När jag så återvänder till källan, händer DET DÄR! My Bloody Valentines musik har genomgått en förändring. Det som då lät modernistiskt, låter nu lo-fi. Det som då lät tungt och ångestfyllt, låter nu charmigt och naivt. Då gillade jag dem mest för att de gick utanför ramarna, var för mycket och utmanade lyssnaren. Nu kan jag njuta musiken för dess egen skull. Och jag slås av hur fantasifull den är. Och det var just den biten lärjungarna missade.

Och när jag återvänder till Amusement parks on fire inser jag att det faktiskt inte alls låter särskilt mycket MBV. Det är snarare andrahandskällorna som refereras - alla de här MBV-inspirerade banden i början av 1990-talet: Boo Radleys, Lush, Spiritualized, Ride, Curve ...

I likhet med så många andra shoegazers har Amusement parks on fire kört huvudet i gitarrväggen. Medan My Bloody Valentine har blivit rootsmusik.

Bo Ströberg