Elisabeth Hermodsson

Elisabeth Hermodsson är något av en allkonstnär. Hon sjunger, komponerar, skriver vistexter, essäer och annan prosa men är även bildkonstnär med ett femtontal utställningar bakom sig. En begåvad dam, alltså, som bland annat tilldelats det stora Taubepriset och en del andra litterära belöningar. De fjorton visorna på den här skivan kom ut på en lp redan 1973. En anledning till återutgivningen nu torde vara den höga kvalitén på arrangemangen, skrivna av Georg Riedel samt det likaledes högklassiga ackompanjemanget av herrar som Arne Domnérus och Rune Gustafsson. Som vissångerska har Hermodsson sina brister. Bland annat har hon svårt för att låta tonerna i det lägre registret klinga ut ordentligt. Hennes poesi håller emellertid måttet. Det är mest natur-och kärlekslyrik, som tillsammans med den okonventionella musiken skapar sköna stämningar. I slutet av sextiotalet var hon starkt politiskt verksam, och titellåten skrev hon sommaren 1968 under sitt häftigaste vänsterengagemang.