Isabella Lundgen: Somehow life got in the way

Isabella Lundgren debuterade för två år sedan med cd:n It had to be you, en debut hyllad av kritiker och publik och hennes röst jämfördes med bland andra Billie Holidays. Hennes repertoar var till stor del hämtad ur den traditionella jazzrepertoaren från 30- och 40-talen. Även den nya cd:n Somehow life got in the way består till stor del av äldre låtar men här blandade med nyskrivet material. Cd:n släpps i dagarna genom en releasekonsert.

Hon är omgiven av synnerligen kompetenta musiker, Carl Bagges Trio, som är hennes egen kompgrupp plus ytterligare ett antal instrumentalister. Nordiska kammarorkestern lägger symfoniska klanger bakom och det hela ger ett mycket starkt intryck. Den som vill förflytta sig bakåt i tiden till amerikansk musical eller musikfilm från förr, har en guldstund med den här inspelningen. Isabella Lundgren har en säker stilkänsla och träffar stämningen i de äldre låtarna, samtidigt som hon kommer till sin rätt även i de nyskrivna låtarna.

Uppvuxen i Värmland borde hon kanske jämföras med en ung Monica Zetterlund; begåvad och stilsäker, men med en något hårdare röst än Monicas lite mjukare, mer beslöjade. Jag tycker det finns tendenser till att Isabellas vibrato kan bli för kyligt, mekaniskt. Det hör ju till genren men kan ibland ta överhanden, till exempel i spiritualen Nobody knows.

Arrangemangen är mycket genomarbetade och utnyttjar till fullo orkestern och solisterna. Producenten Peter Asplund och arrangören Mats Hålling ligger bakom det stora soundet. Det är kanske en smaksak om man föredrar det intima formatet eller det stora, symfoniska; här finns bådadera. En favorit för mig är nog Down with love, där sången matchas mot ett härligt altsaxsolo av Robert Nordmark. Det är två virtuoser som möts i sång- och spelglädje.

Kjell Nilsson