Lars Winnerbäck: Kom

Nyheter • Publicerad 24 september 1999

Jag skulle kunna skriva om Lars Winnerbäck hur länge som helst. Jag skulle kunna berätta historien om den rödhårige pojken med gitarr som om han bara vill kan vända upp och ned på snögloppets gråa Sverige. Som framför sin charmiga pop med vissa drag av progg med ett finurligt leende. Jag skulle kunna säga saker som att är det inte Lars Winnerbäcks tur att slå igenom ordentligt nu förstår jag inte ett enda dugg av den konstiga historia som ibland kallas popmusik. Jag skulle till och med kunna mena det.

För Lars Winnerbäcks fjärde skiva, Kom, måste vara en av de bästa svenska plattorna som släppts på flera år. En stundtals sanslöst vacker saga om pojken som betraktar sina medmänniskor och sitt land på ett annorlunda, men mycket klarsynt sätt. De riktiga höjdpunkterna nås i lågmälda nummer som hjärtskärande Hugger i sten där Sara Isakssons städade röst flätas samman med Winnerbäcks rufsigare dito.

Det är, även om ordet kanske inte särskilt ofta ses tillsammans med Lars Winnerbäcks namn, vackert. Jag skulle faktiskt kunna säga saker som att nästa sommar fyller den här rödhårige pojken festivalscenerna alldeles ensam, utan skurkar och helgon. Jag skulle till och med verkligen kunna mena det.

Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons