Lisa Ekdahl

Förra hösten återkom Lisa Ekdahl med första skivan på svenska på åtta år, Olyckssyster, med Lars Winnerbäck som producent. Pärlor av glas fortsätter på den inslagna vägen. Winnerbäckinflytandet hörs tydligt, men Pärlor av glas känns ändå mer Ekdahlsk i uttrycket än Olyckssyster. Givetvis sjunger Lisa Ekdahl som vanligt på sitt alldeles egna vis med sina tjocka s och rullande r, men även upplägget i låtarna pekar tillbaka mot dunder-och-brak-debuten från 1994.

Det känns som att balansen mellan Lasse och Lisa återställts - mer Lisa och lite mindre folkrock. Det är dock synd att det totalt sett är lite svagare låtar den här gången.

Lisa Ekdahl är som vanligt ett mysterium. En paradox. Det är sensuellt och skört och ibland väl underdånigt; "du är som en krigare som strider för det upphöjt sköna". Och ibland är det starkt och rakryggat och hoppingivande, som i Där ser du själv hur högt du når.

Hon backas varsamt upp av Magnus "Norpan" Eriksson, Mattias Blomdahl, Johan Persson, Andreas Nordell och Lars Winnerbäck, och de fyller ut med både orgel och cittra. Det ger en ljudbild som till exempel låter Ljudlöst och salt bli en countryinfluerad liten sak.

Bäst är inledande Vraket, en gitarrdriven låt med handklapp och en text som speglar allmängiltig litenhet. Lisa Ekdahl sjunger att hon haft en "lite motig dag" och man fattar precis känslan, stort eller smått spelar ingen roll, och man söker tröst med "säg att du har känt precis så här ibland/lova när jag somnar att du vakar över mig så att inget mera ont ska kunna ske, nu ska inget mera dumt få ske".

Tröst och förtröstan löper som en röd tråd genom Pärlor av glas, som inte är ett mästerverk men helt klart fyller ut en egen nisch i svenskt musikliv.