Mauro Scocco:Tillbaks till världen

Det är så svårt med Mauro Scocco.

Det är få svenska musiker som besitter hans otroliga kompositörstalang. Hans melodier är som rena skolexempel på hur popmusik ska låta. Han har en fantastisk producentkänsla, som han använt inte bara åt sig själv utan även delgett andra. Han har stil. Klass. Italienskt påbrå som lyser igenom i hans beundransvärda hängivenhet. En italienare älskar det han gör. Det gör Scocco också.

Men så är det det där med ensamheten. Jag tror faktiskt inte att det finns någon textförfattare någonstans som har så torftigt ordförråd som Scocco och hans ständiga upprepande nu ganska utslitna ²ensam² i olika sammanhang och tappningar. Långsamma, melankoliska ballader om ensamma män som aldrig kommer hitta kärleken, igen. Nödrim i stil med Martin har blivit lite av den gamle synthsångarens kännetecken. Den nya plattan saknar såklart inte sådana och det är föga förvånande de dåliga texterna som drar ner kvaliteten. Scoccos styrka ligger i stället i den svängig soulpop som kan hittas i briljanta öppningsspåret En bild i min plånbok. Där texten inte är det viktigaste.

För såklart är musiken och arrangemangen alldeles lysande. Användandet av elektroniska ljud är för första gången nästan helt minimerat och istället hörs riktiga klarinetter, stråkar och vibrafoner. Det är avslappnat och lättlyssnat. Ganska laid-back och kanske för att understryka detta lånar Scocco in rapparen Ayo på tänkvärda Allt är till salu. Tillbaks till världen är en ganska skön platta. Synd bara att il signor Scocco alltid verkar vara så otroligt deppig.