Mikael Wiehe: En sång till modet

Musiksveriges intellektuella vänsterikon har hamnat på multinationella EMI. Dessutom har hans bildspråk och symbolism ersatts av raka puckar. Flickan och kråkan har omvandlats till utsugna och kapitalistprofitörer.Wiehe talar för första gången klarspråk. Och tankarna går till onekligen till Björn Afzelius.

De två före detta Hoola Bandoolamedlemmarna representerade under flera decennier de två skiljelinjerna inom vänstern. Wiehe var intellektuellt analytisk och litterär i sitt låtskrivande. Afzelius var folklig revolutionärsromantiker, och fick från motståndarsidan ta emot mycket spott och spe för sina pekpinnar och sitt flörtande med populasen.En sång till modet är i flera avseenden en ny Mikael Wiehe. Titlar som Jag vill inte va fattig, Tiderna är hårda och framför allt Jag slipar knivar är inget som kan misstolkas. Särskilt inte den sistnämnda låten.För när dom går i banken, gör affärer, gör konkurs, spelar golf och tror på börsen så slipar Wiehe knivar och förklarar samtidigt att vi blir allt fler som gör så.

En sång till modet levererar inte bara ett knippe politiska låtar med giftiga texter. Här finns även några melodiösa ballader om livets förgänglighet och tilltron till kommande generationer (Till mina döttrar och En sång till modet).Det verkar som om Wiehe börjar släppa på sin välputsade fasad.

Det verkar också som om han inte har något emot att bli folklig. Så varför inte göra ett försök att nå Svensktoppen?Frågan är om det verkligen är som det verkar. Jag har en känsla av att Wiehe inte är riktigt ärlig. Det är nog inte så lätt att bli revolutionsromantiker och i folkdjupen älskad när man så länge tagit avstånd från att tala klarspråk.Hur som helst så känns ändå En sång till modet på något sätt som en hyllning till Björn Afzelius.