Som en halvtaskig svensk sommar

Ingen vet egentligen hur det gick till. Men någonstans för en så där femton år sedan fick svensk sommar en synonym. Tomas Ledin. I ordlistan medföljer också ord som vita jeans och Pripps blå.

Och jag säger inte emot. Jag har också varit på Rocktågskonsert med Tomas Ledin för exakt femton år sedan och jag vet att jag då tyckte att det var både somrigt och bra.

Nu ger Tomas Ledin sig ut på Rocktåget igen. Och han ger ut sin "rockigaste skiva någonsin". Den heter Plektrum.

Det är tydligt, rakt och enkelt.

Problemet är ju att det är så övertydligt. Det gäller musiken också. Det finns inget dolt eller sublimt någonstans. Texterna är rakt på sak och lika artikulerade som alltid. En del är rejält banalt, som "gilla-la-la-la läget" från vårens singel Gilla läget, annat är bara platt.

Musikaliskt är det tio låtar som ju visst är ganska rockiga, men samtidigt finns det Ledin-poppiga där hela tiden. Det är halvtaskigt ihopsnickrade bagateller med stundtals catchiga refränger. Man känner igen sig och det verkar vara meningen. Som att man ska glömma att Ledin gjorde en mer nedtonad, singersongwriterinspirerad skiva senast, två år gamla Med vidöppna fönster. Nu ska vi omfamna den gamla goda Tomas igen.

Men det blir lite svårt. Den gamla goda Tomas är ju inte så kul. Och det blir inte bättre av att han gjort tidernas slöaste insats - VM-låten Vi är på gång - VM 2006. Man blir liksom lite putt på helyllekillen speciellt nu när det börjar hända grejer nere i Tyskland och vi har en gammal trist upphottad låt som Sveriges officiella hymn.