The Cure:Bloodflowers
These flowers never die. De här blommorna dör aldrig. Det gör inte Robert Smiths spöken heller. År efter år har de plågat pojken med det spretiga håret och kajalsvarta ögonen. Om nätterna har de rivit och slitit i hans kläder. Lämnat djupa märken i hans hud. Spökena dör aldrig och det är just därför Bloodflowers överhuvudtaget existerar. Vilken annan överåldrig popsångare som helst skulle förstått att det för länge sedan varit läge att sluta.
Genom åren har det egentligen alltid i grunden mörka The Cure släppt en hel del glada melodier som blivit gigantiska radioplågor med Friday Im in love som bästa exempel. Något sådant är du inte ens i närheten av att hitta på Bloodflowers. Här finns inte en enda klatschig refräng utan plattan erbjuder nio otroligt långa spår med svåra gitarrintron och den så typiska Smithska stämningen. Det är inte på långa vägar fulländat men samtidigt oantastligt, i sin egen division. Hade The Cure varit som andra band i samma skola skulle Robert Smith för länge sedan varit död, bandet nedlagt och legender. Nu finns de fortfarande och gör musik för att hålla demonerna borta. Blommorna dör aldrig. Spökena fortsätter att väcka pojken om nätterna. Riva honom med sina långa, vassa naglar.
