Tom Waits: Mule Variations

Han flyttar in i en hönsgård. Spelar in tuppen på hönsgården till låten Chocolate Jesus och det låter lika djuriskt som det kan verka. Tom Waits är tillbaka efter sju år och han är i verklig högform.

De som älskade Swordfishtrombone från 1983 för sin nyskapande ljudbild med diverse egendomliga instrument - Waits själv skapade till exempel ett eget slagverk kallat The Condundrum - lär inte bli besvikna. De som håller den tidiga sköra och bluesdoftande Waits varmast om hjärtat lär inte heller bli besvikna.Tom Waits går nämligen tillbaks till den tidiga bluesen men till skillnad från 70-talets närmast perfektionistiska produktioner låter han här sin lo-fi-produktion från 1983 slå ut i full blom.

Varje pedalstamp på pianot suckar, varje knäpp i studion välkomnas i ljudbilden. Och märkligast av allt är att Tom Waits faktiskt återskapar det organiskt enkla ljud som en gång en Leadbelly eller en Robert Johnsson åstadkom när bluesen för första gången förmedlades som skivinspelningar. Lyssna bara på Cold Water - den råaste blueslåt som gjorts på decennier.

Men utifrån detta tillbaka-till-rötterna-koncept väljer han samtidigt att bjuda in DJ:s och diverse folk från den unga musikscenen i USA. Han har valt att ge ut sin nya skiva på indie-bolaget Epitaph. Det är förmodligen här det spontant moderna skapas, tycks han resonera.Textmässigt har också Waits blivit allt enklare. Han skriver numera de allra flesta låtarna tillsammans med hustrun Kathleen Brennan.

Mule Varitatons är det starkaste denne lille man med den mycket stora rösten gjort på många många år. Plattan har gått varm i cd-splearen en dryg veckas tid, och där kommer den att ha en framskjuten plats även långt framöver.

Hönsgården lär föresten stå kvar, och tuppen är om möjligt stoltare än vad en tupp brukar vara.