Totta Näslund: Totta 3
I Älmhult fanns för 15-20 år sedan en ganska sporadisk musikscen på Stora Hotellet. Här spelade bland andra Peps Persson ända tills fåglarna vaknade och ingen längre orkade lyssna.Här framförde också Totta och hans bluesband ett svängigt jam inför en inte allt för talför, men mycket entusiastisk, publik. Efter spelningen fick jag en pratstund med denne försynte och mycket vänlige sångare. Samtalet handlade bland annat om Tom Waits minns jag. Det är väl det enda jag minns, om jag ska vara ärlig.
Från Älmhult kommer också Dan Hylander. Om Totta och Dan kände varandra på den tiden vet jag inte. Men i dag är de i alla fall sedan några år tillbaka ett musikaliskt radarpar. Dan skriver texter och musik samt producerar i denna denna deras tredje platta i ordningen.
Båda är sprungna ur den svenska proggrörelsen och jag måste erkänna att, om inte Nynningen, så i alla fall Nationalteaterns Livet är en fest verkligen betydde något en gång i tiden. På samma sätt som Dan Hylander och Raj Montana Bands Döende oskuld.
Vad gör då två gamla proggare tillsammans i dag? Jo, de närmar sig allt mer en svensk vistradition. Samtidigt försöker de förena denna tradition med country. Och visst, det fungerar emellanåt riktigt bra. Men inte alltid.
Fortfarande hörs ekot av Jackson Browne i flera av Hylanders låtar, bland annat i Lögner och porslin. Hylander har skrivit åtta av plattans elva låtar själv. En låt, Stort att vara liten, är komponerad tillsammans med Billy Bremner. Den gamle Rockpilehjälten dyker upp på var och varannan svensk skiva nu för tiden.
Två covers bjuds vi också på. Bernt Stafs kultlåt Familjelycka är modigt att tolka men samtidigt mycket vanskligt. Även om Totta och Irma Schultz låter bra tillsammans så känns det inte upphetsande. Den andra covern, Dan Anderssons Jungman Jansson, fungerar bättre. Kanske för att Totta starkt känner hur den borde låta.
I radion häromdagen förklarade herrar Närslund och Hylander att de redan med den första plattan hade planerat att göra en ren countryskiva. Det väntar jag fortfarande på: Att få se och höra Totta med den mäktiga rösten som svensk countryman. Gärna på Stora Hotellet i Älmhult. Men då får nog de gamla proggarna återvända till sina gamla ideal och bli lite mer oborstade.
