Underworld:Beaucoup Fish

Britterna i Underworld har alltid rosat marknaden med sina verk. Både debutplattan Dubnobasswithmyheadman och den senaste skivan Second Toughest in the Infants har hyllats som nyskapande och innovativa technoskivor. De har lyckats hålla en egen linje och samtidigt dra till sig lyssnare från alla delar av dansvärlden. Deras livespelningar har beskrivits som långa livemixade halvt improviserade danskvällar.

Karl Hyde och Rick Smith började spela tillsammans redan under 1980-talet i olika band. Det var dock inte förrän på 90-talet när Darren Emerson dök upp i bandet och de bildade Underworld som de började göra spännande dansmusik.

Underworld har under hela tiden haft en förmåga att skapa stora dansanta rytmer som håller fast lyssnaren, eller oftast hela dansgolv. Deras namn spred sig upp till Skandinavien när de mixade Human Behaviour på Björks debut- album. Att hon sedan dök upp på deras konsert på Roskilde senare gjorde att ännu fler reagerade. Sedan var deras lycka gjord när Born Slippy (Nuxx) var med på Trainspotting-soundtracket. Det var utan tvekan en av de absolut bästa danslåtarna den sommaren.

Det som jag alltid har fäst mig vid i deras musik är, det trots allt ganska ovanliga greppet inom technon, att de har en sångare. En sångare som skulle passa bland beatpoeterna i och för sig. Men trots allt en mycket intressant dimension i musiken som lyft det hela ytterligare några snäpp.Problemen jag har med denna plattan är helt och hållet intellektuella. De flesta av spåren kommer funka alldeles utmärkt på dansgolvet. Det är stora tjocka rytmer som drar med den mest dansovillige. De absoluta topparna är den drygt elva minuter långa första låten, Cups, och den första singeln Push Upstairs som drar med sig lyssnaren. Problemet är ändå att jag hade förväntat mig mer. Jag hade hoppats på något revolutionerande, igen. Det blir jag inte erbjuden. Men jag får ett gediget hantverk. En platta med många nyanser och miljöer.