Veckans skivor 100811

BEAR IN HEAVEN

Beast rest forth mouth

(Hometapes/ Border)

4/5

Det finns ett släktskap mellan XX, Grizzly Bear och Bear in heavens frigörelse från rocktraditionens strukturer – även om experimenten resulterar i musik där såväl stämningsläge som associationer är ganska olika.

Bear i heavens första album, Red bloom of the boom (2007), var ganska krautigt och atmosfäriskt. Beast rest forth mouth, som kom i fjol men får svensk distribution först nu, är betydligt mer koncist, enhetligt och melodiburet. Det mest inspirerande är att musiken inte går att genrebestämma. Man kan tala om agentfilmskänsla i syntarna, gotiskt mörker och besvärjande sång men inte etikettera helheten.

BO STRÖBERG

BRIGHT MORNING STAR ORCHESTRA

Lift me out

(BMSO)

3/5

Bright Morning Star Orchestras eufori är väldigt smittande även om jag personligen tycker att snyggheten stundtals förtar lite av kraften i de starka känslor Anton Ericsson vill ha ut.

Musikaliskt kan Värnamobandets andra album placeras någonstans mellan U2 och Kents engelska platta Isola från 1997. Ibland tänker jag på Staffan Hellstrand. Det handlar med andra ord om romantisk rockmusik som vet precis hur man rycker i olika känslotrådar.

Och Lift me out är ett album som förtjänar en chans hos den stora publiken.

BO STRÖBERG

ISOBEL CAMPBELL & MARK LANEGAN

Hawk

(V2/Cooperative)

4/5

Skönheten och odjuret är tillbaka. Den väna skotskan Isobel Campbell (Belle & Sebastian) och den amerikanske tordönsstämman Mark Lanegan (Screaming Trees och Queens of The Stone Age bland andra grupper) gör sin tredje skiva ihop.

De är onekligen ett kontrasternas par. Och vi har förvisso hört den här typen av konstellationer förr i tiden. Nancy Sinatra och Lee Hazlewood är väl prototypen för just skönheten och odjuret inom popvärlden. Den här duon är lika skönsjungande (ja, Isobel Campbell har i och för sig en röst som slår Nancy Sinatras med hästlängder, men det är väl i och för sig inte så svårt) fast också betydligt mörkare. Gemensamt är dessutom att Campbell och Lanegan också har cowboy-bootsen på.

För det är i den amerikanska söderns träskblues Campbell har hämtat inspiration till de tretton låtarna på Hawk. Det är alltså betydligt mer americana och blues än på de två tidigare plattorna. Men arrangemangen är ofta väldigt avskalade, precis som tidigare, och balladerna saknas inte heller som exempel i stillsamma Time of The Season och Cool Water.

Den här gången vågar de däremot skita ner sig betydligt mer, precis när man känner att det kanske börjar bli lite för vackert, i låtar som You Won't Let Me Down, Snake Song och Get Behind Me. Och titellåten Hawk är till och med ett två och en halv minuters svettigt gnisslande bluesjam.

James Iha från Smashing Pumpkins förgyller för övrigt de skitigare spåren med sitt gitarrspel.

Campbell och Lanagan kompletterar varandra perfekt. Sällan har en duo låtit så kontrastrik och Campbells låtar blir bara bättre. Två fina Townes Van Zandt-covers bjuds vi också på: No Place To Fall och ovannämnda Snake Song. På dessa spår gästar för övrigt Willy Mason, den unge folksångaren från New York.

ANDERS TAPOLA

ENJOY THE VIEW

Dreams To Remember

(Egenproducerad)

3/5

Fyra grabbar från Älmhult med omnejd i Enjoy The View har släppt en fem låtars ep i och med Dreams To Remember. De låter förvånansvärt färdiga och rutinerade både som musiker och låtskrivare och även om emo eller metalcore eller vad man nu vill kalla det inte kvalar in bland undertecknads favoritljud går det inte att bortse från att det finns mängder med talang här. Alla låtarna är gedigna konstruktioner och även om konceptet både hos Enjoy The View och andra liknande band ibland kan kännas väl standardiserat med de emo-skrikiga verserna och melodiösa refrängerna är detta ändå ett styrkebesked.

KLAS LUNDGREN

ENTRAILS

Tales From The Morgue

(FDA Rekotz)

3/5

Entrails bildades 1991 i Linneryd utanför Växjö och var kraftigt influerade av den svenska dödsmetallen som växte fram runt denna tid där Entombed var den allra starkast lysande stjärnan. Gruppen lyckades aldrig göra någon platta på den tiden, men bandets låtskrivare och motor Jimmy Lundqvist har till slut dammat av en del av det gamla materialet vilket nu har resulterat i den riktigt stabila dödsstöten Tales From The Morgue. Man har fått till ett riktigt bra ljud med hjälp av Dan Swanö och den som gillar tidiga Entombed och vill ha mer av den varan har i Entrails ett mer än vettigt alternativ.

KLAS LUNDGREN

FRÖKEN UNDERBAR

Innan.Under.Efter

(Granat Records)

4/5

Stockholmsbandet Fröken Underbar släpper platta nummer två. För tre år sedan kom debuten Mod från detta stora bandkollektiv. Innan.Under.Efter är en sådan där

proggdoftande skiva som för tankarna till en annan tid och plats. Trots det menar bandet att de på nya plattan har blivit än mer experimentella och nyskapande.

Men fortfarande är det är det ganska koventionell storbandspop på Innan.Under.Efter.

Inget helt nytt under solen alltså, men skickliga musiker och fina, medryckande texter gör att Fröken Underbar är fin lyssning så här på sensommaren.

TUVA KLINTHÄLL

SKY LARKIN

Kaleide

(Wichita/Playground)

2/5

Jag trodde mig hitta något i Sky Larkins debutalbum, men lurade nog mig själv. När jag lyssnar på deras nya alster inser jag att det jag gillade var att de påminde om Salad, detta förbisedda band som tyvärr drunknade i den uppsjö av betydligt mindre begåvade britpopband som kom fram under 1990-talet.

Sky Larkins musik har genrens alla utmärkande egenskaper, gitarrdrivna catchy melodier levererade med en knyckig frenesi. I Katie Harkin har de dessutom en livligt kvittrande röst. Men det fallerar på avsaknaden av en särskiljande musikalisk signatur.

BO STRÖBERG