Veckans skivor 100818

THE BRIAN SETZER ORCHESTRA

Don't Mess With A Big Band

(Surfdog Inc.)

2/5

Brian Setzer bildade Stray Cats 1979 och släppte den självbetitlade debuten 1981 som innehöll rockabilly-hits som Runaway boys, Rock this town och Stray cat strut. Debuten utgör fortfarande stommen när Setzer uppträder. Nya given är en liveupptagning inspelad i Japan med ett storband om hela 17 musiker. Det låter kanske bra på pappret, men man tar helt udden av ett material som en gång präglades av en hel massa frustande energi. Visst är Setzer fortfarande en glödande gitarrist och Don't mess with a big band går för all del att lyssna på, men är ändå inget alternativ till originalinspelningarna.

KLAS LUNDGREN

DARIN

Lovekiller

(Universal)

2/5

Jag tycker lite synd om Darin. I en intervju beskriver han sitt femte studioalbum som "stilmässigt annorlunda" och han säger att han har hittat "ett nytt sound". Men Lovekiller är varken annorlunda eller ny. Den är egentligen bara en enda lång ballad. Svulstig, långsam och förutsägbar. Det är nödvändigtvis inte dåligt. Bara tråkigt.

För Darin Zanyar kanske det är "annorlunda" med tanke på att hans tidigare kaxiga klubbjag är som bortblåst och kvar finns bara körer om olycklig kärlek, för att hårdra det en aning. I inledningslåten Microphone finns dock några rader som minnen från det förra soundet. "It's time for some fucking recognition" deklarerar den före detta Idol-stjärnan, men låten är ändå pseudo-uptempo, liksom sävlig.

De andra två låtarna som egentligen inte heller är ballader är den elektroniskt upphottade covern på Coldplays Viva La Vida (varför fortsätter artister att göra egna versioner på låtar som nyss legat på listorna?) och OK (Dangerous Game), som mest känns som en blek låt man slängde från de tidigare albumen.

Titelspåret och nya singeln Lovekiller måste ändå framhållas som en relativt stark pophistoria, men då You're out of my life och Daniel-och-Victoria-låten Can't stop love också är av samma balladutsnitt blir det i sammanhanget lite tröttsamt. Vi har hört Darin smäktande sjunga om kärlek i så många tv- och radioprogram nu. Ge oss lite av det förra, hårda, kaxiga tillbaka. Bara några låtar, så att vi orkar med alla stråkar.

FANNY NILSSON

EELS

Tomorrow Morning

(E Works/Cooperative)

4/5

Fjolårets Hombre Lobo bröt en fyraårig tystnad och följdes av End Times i januari i år. Tomorrow Morning är alltså det tredje Eels-albumet på bara 14 månader och avslutar en trilogi.

Ställda mot varandra tycker jag att End Times var just ett mellanalbum där Everett inte fick ihop spretigheten medan både Hombre Lobo och Tomorrow Morning är utmärkta på olika sätt.

Everett är en rastlös själ som gärna skiftar genrer men här är avstickarna till lo fi-electronica och distad gospel just avstickare. Grundläget är melankoliskt och lågtempolåtarna avskalade. Eels tionde album är också hans mest gedigna.

BO STRÖBERG

EMILY MCEWAN HIGHLAND FLING

In This Place

(Inside Music)

2/5

Det är inte utan att man blir imponerad av modet hos alla de kvinnliga singer-songwriters, som en efter en dristar sig att ge ut ännu en platta med inlevelsefulla souljazzpoppiga P3-låtar. För visst måste det vara modigt att ge sig in i en genre där det går minst tjugofem lika begåvade – och likalåtande – kollegor på dussinet? Synd bara att den förmenta djärvheten i att ge ut ännu en superslickt producerad platta som låter som vilken annan som helst i genren inte motsvaras av någon som helst musikalisk djärvhet hos Emily McEwan. Snarast låter det här som någon av Norah Jones sämsta plattor, och de är ju på det hela taget ganska tråkiga.

MAGNUS NILSSON

FANCY DAN

Teenage Sunset

(Parma/Universal)

3/5

Fancy Dan and The Highshouters från Konga har numera blivit endast Fancy Dan, vilket var vad sångaren och låtskrivaren Magnus Uleskog tidigare kallade sig i bandet.

2007 blev bandet svenska mästare i rockabillykategorin under country-SM och på sin tredje platta tar de ytterligare ett kliv framåt i tiden. Den tidigare mixen av rockabilly och vild 50-talsrock har blivit mer 60-talsinfluerad, soundet aningen mjukare och renare. Men de flesta känner säkert igen energin och det tajta svänget från tidigare skivor, och de avslutar också med gamla och mer skitiga hiten Don't try this at home. Fancy Dan ska för övrigt definitivt upplevas live för att komma helt till sin rätt.

ANDERS TAPOLA

THE SONNETS

Western harbour blue

(Despotz records)

2/5

Med Wayfarer, seglarskor och perfekta solbrännor öppnar det forna Växjöbandet med lätt stompiga No Hollywood ending. De vill så gärna att det ska vara en snyggt designad Northern soul-dänga, men låter mer som en halvdan version av Wake me up before you go-go. Det skulle kunna vara gott nog, men är det inte. Inte när bandet tar i så för att vara ett svenskt Style council, men aldrig låter mer än som ett förband till Fibes, oh Fibes!.?

Här finns popmelodier som är okej, men någon soul eller egen identitet går aldrig att skönja bakom alla pålästa poser.

Western harbour blue får mig mest att tänka på det tidiga 90-talsbandet Happy dead men. Någon som minns dem?

ANDREAS WESTERGREN

WILLE AHNBERG

Sex dagar av sju

(Mowihla records)

2/5

För 30 år sedan spelade Wille Ahnberg med punk- och proggband som Mirres hammare och Mörbyligan. Nu släpper han skiva i eget namn uppbackad av bland andra Love Olzon och Idde Schultz. Sånger om livet som svischat förbi och om att kämpa för att vara sann mot sig själv. Med Idde Schultz som duettpartner är det ingen skräll att det låter som Lars Winnerbäck och Hovet. Men det är stillsammare, svartare och mer hemmasnickrat, och spännande är nog det ord jag sist skulle använda om Sex dagar av sju. Mest blir jag sorgsen av bristen på handlingskraft i textrader som ”trots all tid i världen får jag ingenting gjort”.

HELENA SÖDERLUNDH