Veckans skivor 100825

BEDROOM EYES

The Long Wait Champion

(A West Side Fabrication/ Border)

3/5

Hela The Long Wait Champion är en deja vu-upplevelse och jag har svårt att koncentrera mig på att lyssna eftersom jag hela tiden försöker komma på var det är jag hört den där bryggan och vem Jonas Jonssons nasala röst låter som. Housemartins? Smiths?

Plus stråkar, lite tut, tjejröster och irländsk accent.

Manifesto of a Midair Alliance, mitt favoritspår, är en sådan där självklar melodi som man inte kan säga nej till trots uppenbar fjäskighet. Men i övrigt är jag obeveklig. Standardiserad indiepop, i den form den fann för 20 år sedan, räcker inte, även om den är aldrig så habil.

BO STRÖBERG

BJÖRN JOHANSSON

En vuxen man

(Herbivor music)

3/5

Björn Johansson, ursprungligen från Moheda men numera Stockholm, har gjort en finsnickrad debut-ep som rör sig i den delen av svenskt musiklandskap där ljusa gitarrer möter tunga texter, fina melodier möter aviga partier. Någonstans mittemellan Alf, Ulf Stureson och Olle Ljungström. I vissa delar, som Flyktplan, blir det nästan alltför mycket Olle Ljungström-stuk på sången. Som helhet känns det dock både eget och ärligt, och det är intressant med en musiker som säger sig vilja avhandla känslan av vardagen i svensk byråkrati – som en blandning av The Office och verkligheten.

HELENA SÖDERLUNDH

BLIND GUARDIAN

At The Edge Of Time

(Nuclear Blast)

3/5

Det är som vanligt när det handlar om Blind Gurdian. Det är massor med lager av instrument och körer, drivande trummor och en hårt arbetande Hansi Kürsch på sång. När det fungerar, som i den vindlande och med hjälp av Prags filharmoniska orkester rikt utsmyckade Sacred World eller den oerhört snygga halvballaden War Of The Thrones, är det bara att njuta av uppvisningen. I andra låtar, som Ride Into Obsession, blir det nästan för mycket av det goda utan att det tillför tillräckligt mycket. Hur som helst innehåller At The Edge Of Time ändå tillräckligt mycket bra metal för att vara intressant.

KLAS LUNDGREN

GRASS WIDOW

Past time

(Kill rock stars)

4/5

I rådande renässans för girl groups/ riot grrls släpper det klassiska riot grrls-bolaget Kill rock stars ett debutalbum med Grass Widow som både anknyter till och avviker från trenden.

Visst finns musikaliska likheter mellan den här San Franscisco-baserade kvinnliga trion och till exempel Vivian Girls och Best Coast, men Grass Widow är mer post-punk. Som Liliput. Eller Young Marble Giants eller Throwing Muses.

Likt Klimt-verk är låtarna sammanfogade av glänsande detaljer, gitarr- och basmelodierna hånglar i stämmor, sak samma med de tre rösterna. Ackorden går otrampade vägar. Ibland längtar jag efter en sliten refräng.

BO STRÖBERG

HANNA ELMQUIST

Spring

(ELSA Records)

4/5

I den breda flod av mer eller (oftare) mindre intressanta jazzsångerskor som forsar fram över landet är det inte många som sticker ut med någonting unikt. En av de få som gör det är Hanna Elmquist, som inte bara har en helt egen klang i sin röst utan också besitter ett stort mått av elegant uppkäftighet, som hos en Anita O’Day. Med sig har hon ett högkvalificerat komp bestående av Daniel Tilling, Lars Ekman och Daniel Fredriksson, en drömsättning som bara den gör skivan hörvärd. Materialet går ofta utanför jazzens rågångar och påminner ibland om låtskrivare som Anna Ternheim. Bara det att Hanna Elmquist är bättre.

MAGNUS NILSSON

HELLSONGS

Minor Misdemeanors

(Border)

2/5

Göteborgsbandet Hellsongs har etablerat sig som bandet som gör enkla, eftertänksamma låtar av hårda hårdrockslåtar. I egentlig mening är det inga covers utan egna eftertänksamma låtar. På nya plattan Minor Misdemeanors har det smugit sig in en egenskriven låt men det är andras låtar som Hellsongs gör bäst.

Som Alice Coopers Schools out. Den tunga låten blir i Hellsongs version en sprittande, poppig sak med blåsinstrument och körer.

Men trots att Hellsongs är väldigt tilltalande blir Siri Bergnèhrs sång lite väl vän och tillrättalagd. Det blir för gulligt helt enkelt.

TUVA KLINTHÄLL

HJALTALÍN

Terminal

(Kimi records/Morr music)

4/5

Högni Egilssons röst låter som en blandning av Antony Hegarty och Gavin Friday men tanken går också till Mark-Almond, det brittiska 60/70-talsbandet som gjorde melankolisk musik i gränslandet mellan jazz och rock. När Sigga Thorlacius sjunger lead låter det däremot som Shirley Basseys klassiska James Bond-melodier.

Hjaltalín arrangerar möten: vokal storbandsjazz, kammarpop, tillbakalutad funky loungemusik, Barry White-disco och modern konstmusik. Terminal låter som en film. Musiken föder bilder och skapar en dramatisk nerv.

Det isländska sjumannabandet hyllades för debuten Sleepless Seasons. Den mogna uppföljaren infriar alla förväntningar.

BO STRÖBERG

IRON MAIDEN

The Final Frontier

(EMI)

3/5

The Final Frontier är Iron Maidens femtonde platta. I mångt och mycket känner man igen sig, men en riktig överraskning serveras redan i inledande Satellite 15? som med oroliga instrument och en ekande sång från Bruce Dickinson faktiskt känns riktigt fräsch och bra. Första halvan består annars an de i sammanhanget lite kortare låtarna där snygga Coming Home övertygar mest. Andra halvan utgörs av riktigt långa och progressiva låtar som den elva minuter långa When the Wild Wind Blows. Det är snyggt gjort men någonstans saknas ändå de självklara melodierna som gruppen verkar få allt svårare att hitta.

KLAS LUNDGREN

KATY PERRY

Teenage dream

(Emi Music)

2/5

Med genombrottsalbumet One of the boys från 2008 och superhitsen I kissed a girl och Hot'n'cold sålde Katy Perry miljoner över hela världen. Lika mycket uppmärksamhet blev det för hennes person.

Nya skivan ville hon skulle vara mer dansvänlig än debuten. Därför är producentlistan full med namn som känns igen från den typen av låtar till exempel svenske Max Martin. Det märks i produktionen. Det är tight, snyggt mixat och dansant. Första singeln Californa gurls är redan en succé. Men så där nytt vet jag inte om det känns.

En bra låt är en bra låt och en dålig låt kanske kan räddas av en bra produktion men i vissa fall hjälper inte all världens monsterproducenter.

Till exempel låten Peacock. Textraden "I wanna see your Peacock, cock, cock" är signifikativ och kan inte lämna mycket över till fantasin men det känns så tramsigt att ingen kan bli upprörd över annat än banaliteten. Hela låten håller förresten samma klass.

Katy Perry skall dock ha cred för att hon är med och skriver texterna själv. Det är det inte många artister i hennes genre som är.

De gånger texterna närmar sig lite tyngd som i Fireworks eller i låten Circle the Drain, om expojkvännen Travis Mccoy, dränks budskapet i beatpumpandet.

Men att hon förstått vad det är som hennes fans vill ha är tydligt. De vill ha karaktären Katy Perry och helhetsintrycket blir att hon nog hittat den där sockervaddsenergin hon letade efter.

Andra albumet brukar visa om en artist kommer fortsätta att vara stor eller var en one-hit wonder. Även om Teenage dreams har sina svagheter kommer det troligen bli en succé och Perry kommer behålla sin publik.

HENRIC BINGSTRÖM

LISA PEDERSEN

Heart Monster Fear Machine

(CRM Musikproduktion)

4/5

Tack, Lisa. Tack för att du inte längre är ytterligare en ung singer-songwriter-tjej från Göteborg. Tack för att du utmanar mina fördomar. Och tack för den här skivan. I ett underbart, drömskt technolandskap omfamnar Lisa Pedersen lyssnaren med hypnotiserande ljudbilder. Hon är från början trummis, vilket hörs i alla rytmer och beats som hela tiden stadigt för spåren framåt. Heart Monster Fear Machine rör sig i gränslandet mellan pop- och dansmusik. Det är inga hittar, det är inga självklara klubblåtar. Det är bara sådan skiva som kräver att man vrider upp volymen. Kräver att man bara lyssnar. Då kan man inte göra annat än att omslutas.

FANNY NILSSON

LUDWIG BELL

Jag har försökt att förklara

(Razzia/Sony)

3/5

Ludwig Bell har gjort ett innerligt debutalbum. Det handlar om samma skola som Jens Lekman och Håkan Hellström. Ludwig Bell har sitt hjärta i handen och skriver naket och ärligt om hjärta och smärta. Trots att det känns väldigt ärligt och sant blir det ibland lite, lite tråkigt. Det är samma kärlek, samma känslor men med kanske ett mer "vuxet" anslag. Det handlar inte om att vara nere men uppe på fem utan mer om att vardagen är ganska geggig men ändå fin. Inte om stora passioner utan om kärlek som kommer efter ett tag. Och trots att snoret, dagisbarnen och falukorv känns lite för nära ibland visar Ludwig Bell att magin lurar runt hörnet.

TUVA KLINTHÄLL

MINUS THE BEAR

Omni

(V2/Cooperative music)

2/5

Seattlebandet Minus the Bear gör på sin fjärde skiva en salig blandning av funk, proggpop och rock, allt med en vag indiefinish. De säger att skivan ska utforska sexualiteten och texterna gör nog det, men musiken är extremt oerotisk i sin stompiga stelbenthet. Joe Chiccarelli som producerat My Morning Jacket och White Stripes har satt sitt signum även på Omni. Och nog är det snygga gitarrslingor och frisk experimentlusta i låtarna. Men det hjälps inte, som helhet blir det en alltför geggig massa av funkiga utflykter och låtar som inte griper tag.

HELENA SÖDERLUNDH

OH, HARRY

Arena rock

(Lovely Records/X5 Music Group Digital)

3/5

Harriet Ohlsson, tidigare medlem i internationellt hyllade Hellsongs, solodebuterar med en fin, rolig och varierande samling pophistorier. Som med mycket musik i den här genren känner man lätt att man hört det förut - Regina Spektor ligger relativt nära som referens. Men många låtar är ändå intressanta, och de rymmer många inslag; En arg elefant här, några riviga saxar där. En underbar gospelliknande kör på det starkaste spåret Hey Mr. Eller varför inte en cover på den gamla discodängan Now that we found love. Men det som skulle få Oh, Harry att lyfta, att bli lite mer arenarock, uteblir tyvärr.

FANNY NILSSON

STAN HASSELGARD

California Sessions

(Dragon/Border Music)

5/5

Sveriges första internationellt kände jazzmusiker föddes 1922 i Sundsvall som Åke Hasselgård. När han var 16 började han spela klarinett, och efter några år i svenska band blev hemmascenen honom för trång. 1947 for han till New York för att pröva lyckan, och väl där föll amerikanerna snabbt för hans nyskapande stil. Tämligen omgående spelade han med giganter som Count Basie, Barney Kessel och Jack Teagarden, fast nu under namnet Stan, eftersom Åke uttalat på amerikanska blir Oakie, vilket fritt översatt betyder bonnläpp.

Men han hade siktet ställt högre än att slå igenom i New York. Därför for han till Los Angeles för att söka upp sin idol Benny Goodman. Mot all förmodan föll även den store klarinettkungen för det Hasselgårdska spelet, och sensationellt nog blev han som ende klarinettist någonsin medlem i Goodmans band. Denna succé skulle följas upp med en turné med ett eget band. En turné som dessvärre slutade i en bilolycka i Decatur Illinois den 23 november, där Hasselgård omkom 26 år gammal.

När Dragon nu ger ut en försvarlig del av Hasselgårds amerikanska inspelningar är det bara att applådera en kulturgärning utöver det vanliga. Och trots att det har gått dryga 60 år sedan de gjordes, är det än i dag lätt att förstå varför Stan Hasselgard lade hela USA för sina fötter.

MAGNUS NILSSON

WILDBIRDS & PEACEDRUMS

Rivers

(LEAF)

3/5

Göteborgsduo valdes 2008 till årets Jazz i Sverige-grupp och fick därmed en musikalisk stämpel. Men Mariam Wallentin och Andreas Werliin är mer än så. Deras musik som är spartanskt uppbyggd kring hennes röst och hans slagverk, är granne med improvisation och urban rockblues. På denna, deras tredje skiva, breddas uttrycket rejält med en tolvmannakör från Island. I kompet finns också oljefat och orgelbaspedaler. Kören gör att duon nu har utvecklats åt den klassiska musiken och de tio kompositionerna har ofta en sträng form som kan förefalla vara noterad. Samtidigt är musiken lätt att uppskatta efter lite tillvänjning. Men jag saknar ändå något i konceptet.

PO ÅSTRAND