Veckans skivor 18 april 2012

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES

Throw it to the universe

Parlophone/EMI

4/5

Egentligen borde inte tid och rum existera för Sveriges mest tidlösa rockband, The Soundtrack of our lives. Rent musikaliskt hade nya skivan Throw it to the universe kunnat vara debuten som gavs ut 1996, och tvärtom.

Ändå har tiden hunnit ifatt dem. Efter 17 år tillsammans basunerar de ut att de ska lägga ner.

Vi får väl se hur det blir med den saken. Säkert får vi se Ebbot Lundberg i sin kaftan på samma scen som de precis lika viktiga pusselbitarna Martin Hederos, Mattias Bärjed, Fredrik Sandsten, Ian Person och Kalle Gustafsson-Jerneholm även i framtiden.

Men att Throw it to the universe är en tack-och-farväl-skiva är tydligt.

Albumet inleds med titelspåret, ett stökigt, rökigt och rockigt statement med textrader som "we are the ones who never die" och "we say hello to say goodbye, we are the soundtrack of your life". Komplett med tjutande radiofrekvenser och Stonesriff.

Okej, vi är med. Vi partar loss tillsammans och säger hej då.

För att i nästa låt lugna ner oss och säga hej till den nya tiden. You are the beginning ramas in av mjuka akustiska gitarrer och Ebbot sjunger om "the beginning of another time". Det är enkelt men växer och blir mycket vackert.

Egentligen skulle skivan kunna vara slut där. Ett sturskt party där Soundtrack är galna och bäst i världen, och sedan en blick in i den nya, mogna, eviga tiden.

Men Soundtrack vill mer. På sitt avskedsalbum är nästan varenda spår storslaget och vackert. Förstås med den där Soundtrack-twisten. Att bara stå med fötterna i 1960-talsrocken blir statiskt. Därför har Soundtrack alltid blandat den med psykedelia, Göteborgshumor och utflippade texter.

Så Ebbot ställer frågan "is there anybody out there alive?" i fantastiska Freeride och sjunger om gräsklippare i Waiting for the lawnmovers. Busy land är en stompig och livsbejakande mini-Bohemian Rhapsody. Förtjusande.

Gitarrerna är grunden, förstås. Men utan Martin Hederos piano, inget Soundtrack of our lives. Allra finast här i What's your story där Ebbot sjunger "everything is about to change".

Skivan avslutas med Shine on (There's another day after tomorrow).

Så blev det så att Sveriges mest tidlösa band gjorde en skiva som kretsar kring förändring och att inget varar för evigt.

Det finns något fint i det.

HELENA SÖDERLUND

Lyssna på: What's your story, Freeride och You are the beginning. Och ta gärna fram debuten Welcome to the instant freebase från 1996. Den är också bra.

BEN HOGUN

Waiting for the sun

(WAITING FOR THE SUN RECORDS)

2/5

Norrtäljekvartetten Ben Hogun släppte sin debut EP för lite drygt ett år sedan, därefter började planerna omgående ta form för arbetet med första fullängdaren. Turnéplanerna är späckade och ambitionerna tycks vara höga hos bandmedlemmarna. Med plattan Waiting for the sun lämnar Ben Hogun lyssnaren med en ganska vemodig känsla. Det skulle kunna fungera. Men till den rockigt åttiotalsinspirerade ljudbilden blir istället vemodet något man skjuter ifrån sig. Skivans tio spår ger för lite avtryck, jag saknar lite originalitet och överraskningsmoment. Det här är arenarock utan att passa in i en arena.

LOUICE PETERSSON

Lyssna hellre på: The National

RYDELL & QUICK

R.o.a.d.t.r.i.p.

(Rydell & Quick/Naxos)

2/5

Ett av Sveriges mest anlitade liveband sägs under sina år ha spelat 56 000 låtar. Är det här verkligen de tio bästa? Musiken är den sortens rock som tillämpas av Bon Jovi och Nickelback. Om tv-serien Kungarna Från Tylösand hade gjorts som musikal hade den låtit så här. Gillar man den stilen kan man rätta till skinnvästen, vända kepsen bak-och-fram, skruva upp volymen till elva och skrika sig hes till solen går upp. Glöm inte spegelglasögonen. Texterna förtjänar Spinal Tap-diplom. ”Nightclubs and limos and yatchs - life of a star/combine it with nice girls, champagne and a fast car".

OLA CLAESSON

Lyssna hellre på: AC/DC – Highway to hell (1979)

TERRIBLE FEELINGS

Shadows

(DOUBLE SUN/ADRIAN)

3/5

När ett band gör korta och snärtiga låtar där alla medlemmar försöker spela lite snabbare än de andra krävs det bra låtar för att få idén att fungera. På sin debutskiva har Terrible Feelings från Malmö skrivit ett gäng låtar som i en rättvis värld borde spelas flitigt på P3 och göra tonåringar glada. I gränslandet mellan powerpop och garagerock finns en melodisk lucka att fylla. Den här sortens musik är inte så enkel att spela som det verkar när den görs rätt. Förvisso kunde man önska lite mer variation, men garagerock och variation rimmar illa så allt är i sin ordning.

OLA CLAESSON

Lyssna på: Days to come, Darkness of man och Sleep as deep as the sea.

SPIRITUALIZED

Sweet heart sweet light

(DOUBLE SIX/PLAYGROUND)

4/5

Jason Pierce (J Spaceman) har alltid stått vid sidan om och inte passat in. Inte för att han har försökt, förmodligen snarare tvärtom. Hans psykedeliska musik på gränsen mellan pop och rock har ofta varit lite större, bredare, mer pårökt och fläskigare i största allmänhet än vad socialstyrelsen rekommenderar. Men också vackrare än mycket annat. På skiva sju är det kanske lite rakare än vanligt, men allt är relativt. Som vanligt är allt skrivet, arrangerat och sjunget av Pierce. De andra medlemmarna är förmodligen mest där för att han inte orkar spela alla instrument själv.

OLA CLAESSON

Lyssna på: Hey Jane, Too late och I am what I am.

MY DARKEST DAYS

Sick and twisted affair

(Mercury)

2/5

Att My Darkest Days upptäcktes av Nickelbacks Chad Kroeger och kontrakterades på hans etikett 604 Records känns inte precis som något långskott. Sångaren Matt Walst låter väldigt likt Kroeger och bandet spelar dessutom samma typ av bredbenta och radiovänliga rock som Nickelback gjort sådan succé med, även om ljudbilden kryddas med lite fler samplingar och syntetiska effekter. Sick and twisted affair innehåller med andra ord en hel drös av låtar med klistrigt påträngande refränger som med stor sannolikhet kommer göra radiovågorna mindre lämpliga att exponeras för under den närmaste tiden.

KLAS LUNDGREN

Lyssna hellre på: Bushs The sea of memories (2011).

THE RASMUS

The Rasmus

(Universal)

Betyg: 3/5

The Rasmus har, trots att bandmedlemmarna bara är strax över 30, gjort plattor sedan 1996 där den nya och självbetitlade är den åttonde i ordningen. Finnarna har förfinat sitt mjuka sound och med Lauri Ylönens melankoliska röst som främsta vapen förmedlar de en till synes aldrig sinande ström av variationer på temat hopplös kärlek. Det borde egentligen inte fungera, men på något vis lyckas de framföra materialet utan att det blir kletigt outhärdligt. Det är kvalitet både i den strålande produktion och låtarna. The Rasmus är en platta som passar både som snuttefilt och behaglig bakgrundsmusik.

KLAS LUNDGREN

Lyssna också på: HIMs Dark Light (2005).

HAPPY HANDS CLUB

Parking lot

(LUXURY/BORDER)

3/5

Happy hands club började som ett soloprojekt men slutade som ett sjumannaband. Vi finner Ricky Sokhi vid pennan och mikrofonen, de övriga bidrar till det popsvängiga soundet med elgitarrer, trummor och synthesizers. Musiken landar någonstans mellan Two door cinema club och The Radiodept, men med en brittisk prägel. Det uppstår en kontrast mellan det glada upptemposoundet och de dystra texterna. Textmässigt finns det en ganska sparsam variation mellan låtarna, som alla på ett eller annat sätt avhandlar bristande tillit och respekt, konflikter och svala relationer. Lyriken faller bäst på plats i Lights are on och Can’t win this.

LOUICE PETERSSON

Lyssna på: Lights are on

FIBES, OH FIBES!

Album

Universal

3/5

Med sitt andra album, 2006 års Emotional, öppnade Göteborgsbandet Fibes, oh Fibes! fönstret till ett – åtminstone i indiekretsar – bespottat åttiotal. Det åttiotal som var befolkat av studiomusiker, Toto, Lionel Richie, Hall & Oates och brittiska stadiumgiganter.

Emotional var ett av det årets bästa svenska album.

På uppföljaren tog de sin axelvaddsromantik ett steg längre och lät som ett best of Kaj Kindvall anno 1987. Det var duett med såväl Kim Wilde som Björn Skifs.

Man kunde redan då fundera på hur de skulle kunna ta det här vidare. Svaret fick vi på första singeln från Album, Apex of the sun, som premiärspelades på P3 Guld-galan. Det kan de inte. Klimatet var nu betydligt kallare än vad vi vant oss vid. En effektiv refräng visserligen, men vi var långt ifrån det soldränkta LA som Fibes, oh Fibes! skämt bort oss med att tonsätta utifrån en Miami Vice-skadad generations horisont.

Det går fortfarande inte ta miste på bandets soft-rockande preferenser, den snyggt polerade ytan, Christin Olssons blåögda soulröst och hans mustasch. Men den tidigare så tydliga avsändaren saknas. Fibes, oh fibes har blivit ett popband bland andra popband. Varken mer eller mindre.

ANDREAS WESTERGREN

Lyssna på: Emotional (2006)

POP JASON MRAZ

Love is a four letter word

(ATLANTIC)?

1/5

En blåögd hoppfullhet genomsyrar Jason Mraz senaste platta. Det är raka rör, okomplicerad barnfilmsdramaturgi och hela den där utdaterade Starbucks-singer-songwriter-grejen. Mannen bakom I'm Yours är konstlat spontan, med hatten på sniskan och plektrumet i mungipan erövrar han 13-åriga tjejers hjärtan. Det är mindre proportioner fyndiga ordlekar denna gång, men desto större mått av känslan man lär få på en efterfest med Ronald McDonalds barnfond. Jason Mraz kramar om sig själv i ett hörn av fejkad världslighet och låter ett kilo ostmassa agera albumrelease. Magplask från lägsta trampolin.

HATEFF MOUSAVIYAN?

Lyssna hellre på: Gonjasufi Nikels And Dimes

JOY DENALANE

Maureen

(Columbia/SME)

3/5

Sjuttiotalssoul från 2012 med en tysk vid mikrofonen? Hennes första skivor sjöngs till och med på tyska. Intressant upplevelse. Född i Berlin av en tysk och en sydafrikansk förälder precisionslandar Joy mellan Erykah Badu, Mary J Blige och Bettye LaVette. Redan i första låten No more dyker plötsligt (en samplad) Curtis Mayfield upp och sjunger några ord. Man kan avfärda det som skivsamlarmusik för folk som tycker om att pricka av referenser, men skivan förtjänar bättre. Några låtar blir lite mycket bakgrundsmusik för trendiga klädesaffärer, men rösten och svänget lovar mer.

OLA CLAESSON

Lyssna på: Free, Where do we go? och Roses.

THE NOMADS

Solna

(Universal)

3/4

Nomads är som Robert Lind i Kramfors. De har alltid funnits. Numera är det förvisso glest mellan albumen - det var drygt tio år sedan sist – men när de väl släpper något är det pålitligt. Evighetsmaskinen Nomads – Sveriges mest internationellt legendstämplade och respekterade rockband – är oföränderlig. Solna är ett album som kunde ha kommit när som helst under bandets 32-åriga karriär. Det är elva garagerockdängor med vasst bett och klassiska refränger inklusive en välvald obskyr cover, här American slang av Jack Oblivian. Pålitligt var ordet.

BO STRÖBERG

Lyssna även på: Radio Birdman

OLI BROWN

Here I am

(RUF RECORDS)

2/5

Den 22-årige Oli Brown har redan under flera år lanserats som den brittiska bluesens nya unga frälsare. Och förra albumet Heads I Win, Tails You Lose var väl om inte en hundraprocentig uppfyllelse av den profetian ändå ett gott tecken. Nu, två år senare har han kommit med ett nytt alster, och dessvärre har han inte gått vidare på den lovande stig han tidigare anträtt. Istället har han styrt in på den bredbenta vita slätstrukna sydstatsrockens allra vidaste allfarväg, och resultatet är inte särdeles upphetsande. Okej att han vill bort från ett begränsande bluesfack. Men det här är mer än lovligt tam dussinmusik.

MAGNUS NILSSON

Lyssna också på: Heads I Win, Tails You Lose

LENA SWANBERG

The art of staying young and unhurt

(DIESEL MUSIC)

4/5

Många artister glömmer bort den ganska enkla sanningen att man inte behöver vara helt trogen en enda genre. Lena Swanbergs debut är förvisso jazz, men den har också inslag av pop och är producerad av Göran Petersson som också jobbat med bland andra vissångerskan Sofia Karlsson. Här finns blues och snygg George Harrison-slide i snygg blandning. Christian Kjellvander sjunger duett på Lover. Blandningen av stilar och influenser är med andra ord bred och man kan anta att Swanberg är en nyfiken person. Redan på sin debut känns hon väldigt egen och färdig, men förhoppningsvis inte klar.

OLA CLAESSON

Lyssna på: Dream on, Snow och Second start.