Veckans skivor 20120307

BRUCE SPRINGSTEEN

Wrecking ball

Columbia/Sony

Betyg: 3/5

Med åren kommer nyanserna. Allt är inte svart eller vitt.

Eller så kan man resonera precis tvärtom: Det finns inte tid att mjäka. Ser man historien upprepa sig, igen och igen, måste man sätta ner foten.

Bruce Springsteen fyller 63 i höst. Han är förbannad. "The banker man grows fat, the working man grows thin, it's all happened before and it'll happen again" sjunger han i Jack of all trades.

Ja, Wrecking ball tar sin början 2008 då finanskrisen drabbade världen och USA. Bruce Springsteen säger själv att hans musik är "patriotisk och arg" och mäter avståndet mellan den amerikanska drömmen och verkligheten. Den handlar om när människor förlorar sina hus och sina jobb. Bruce Springsteen såg vad arbetslösheten gjorde med hans pappa på 1970-talet och han ser det hända igen.

Ilskan över bankirernas svek osar genom hela skivan.

För att ge ännu mer tyngd åt det faktum att historien upprepar sig vänder sig Springsteen till de musikaliska rötterna. Till folkmusiken. Den är navet som albumet snurrar kring. Enkla refränger, fioler, flöjter. Det keltiska arvet – Springsteen far kom från Irland – är ständigt närvarande. En fortsättning på experimentet The Seeger sessions från 2006.

Det här är inte en E Street Band-skiva. Den som söker episka glockenspielpärlor får leta någon annanstans. Det här är en soloskiva där Springsteen backas upp av ett spritt gäng musiker, från stråkorkestrar till en rappande Michelle Moore i Rocky ground, som för övrigt är en lysande syster till Streets of Philadelphia, med sina trummaskiner, gospelkörer och hiphopinfluenser.

Framför allt är Wrecking ball inget album med finesser. Budskapet går främst. Bruce Springsteen yxar fram sin gitarr och sin sång. Det där kan bli tröttande. Det blir tjoho! en sen kväll på puben där friställda arbetare knyter näven i byxfickan. Det har sin plats. Men det blir inte någon milstolpe i musikhistorien.

Räddningen blir avbrotten från utbrotten: Titelspåret som skrevs till Giants stadium innan det revs 2010, bekännelsen This depression, nämnda Rocky ground och så förstås livefavoriten Land of hope and dreams, som efter tretton år äntligen beretts plats på skiva (och innehåller Clarence Clemons sista saxsolo). Det är en magnifik berättelse som ingjuter hopp i ett sargat land. Det kan behövas.

HELENA SÖDERLUNDH

ANDREAS JOHNSON

Village idiot

(METRONOME)

Betyg: 2/5

Johnson har en bra röst och snäll lyxpop som Glorious, Sing for me och A little bit of love på sitt CV. Så vad har gått fel? Är det här ens något han själv vill lyssna på? Det låter genomgående som om Coldplay bestämt sig för att spela in en hel skiva på ett tyskt åttiotalsgym (om de inte redan gjort det). Tycker ni det låter som en bra idé är det bara att skruva upp och veva med händerna i luften. Att texterna är plattare än något som är väldigt platt är ändå helt okej, i den här genren kan man inte ha så höga krav. Schlagerrock med extra ost. Mättnadskänslan kommer snabbt.

OLA CLAESSON

ANDREW BIRD

Break it Yourself

(Bella Union)

Betyg: 4/5

Andrew Bird från Chicago sägs ibland vara för smart för sitt bästa, med allt för många infall. På Break it Yourself är infallen lika många men melodierna rinner plötsligt fram som vågorna på havet. Sällan har ett popalbum innehållit så mycket sprakande rytmer, experimentella vändningar och magiska stämningar och ändå hålla ihop. För ibland är det faktiskt svårt att veta när en låt börjar och en annan slutar. Det är alldeles enastående lekfullt och mjukt utan att bli sentimentalt. Och få kan arrangera så svindlande vackra stråkinstrument som Bird. Hans berömda visslingar får förstås också en liten plats här.

ANDERS TAPOLA

DEMI LOVATO

Unbroken

(UNIVERSAL)

Betyg: 0/5

Skådespelerskan Demi Lovato riktar sin musik till tjejer i de tidigaste tonåren. Hon har kopplingar till Disney Channel och Jonas Brothers. Det är ostiga sockergranater som verkar veta sin plats, som verkar fylla sitt ynka syfte och inte försöker levla upp ifrån branschens troposfär. Lovatos naivistiska hoppfullhet, den kraftlösa uppbyggnaden i hennes ”starkare” låtar och hela high school-auran är så mycket bottenskikt att jag inte vet hur jag ska bedöma albumets fördelar – om det nu finns några. Ett verk som får en att tappa lusten. Avgå.

HATEFF MOUSAVIYAN

FANFARLO

Room filled with light

(ANTLANTIC/WARNER)

Betyg: 3/5

Ett band bildat i London av en svensk i exil (Simon Balthazar - bland annat sång, gitarr, synt och saxofon) med tydliga inslag av Roxy Music eller ett Grizzly Bear minus stämsången. Det är alltså relativt rak pop med lätt skruv. Låtar som Deconstruction, Lenslife och Feathers visar upp en attraktiv blandning av popnerv och konstnärliga ambitioner som ändå inte känns konstruerad eller poserad. Att bandets namn kommer från en av Charles Baudelaires romaner känns fullt logiskt. Hade han varit med i ett band hade det nog låtit så här - vackert och lite lagom sorgligt med salt i sockret.

OLA CLAESSON

WHITE RABBITS

Milk famous

(MUTE)

Betyg: 4/5

White Rabbits är rock på samma sätt som sentida Radiohead är rock, det vill säga egentligen inte alls. Men vad ska man kalla det? Elektrorockjazz? Det är elektronisk musik som pulserar med kantiga gitarrer, mycket rytm och ett piano som lika ofta tycks spela mot som med resten av instrumenten. De sex medlemmarna kräver samtliga sitt utrymme. Vissa låtar kräver tålamod, vissa talar till en direkt. Längst fram finns en röst som går upp i falsett på väl valda ord och stavelser. Musik för folk som behöver något att lyssna på när de - vi - springer runt i ekorrhjulet och inte nödvändigtvis tycker om situationen, men heller inte vet hur man tar sig därifrån. Musik som inte försöker ta oss från tristessen utan skapar ljudspåret till den och gör den mer uthärdlig. Mer än så kan man egentligen inte begära. Särskilt inte om man som medlemmarna bor i New York. Kanske kan man anklaga dem för att vara för smarta och akademiska, för mycket teori och för lite pannband och gester. Men å andra sidan svänger det ibland rejält, även om det gör det mer på ett stå-ensam-i-hörnet-sätt än på ett dansa-sig-svettig-sätt. Vi är alla där ibland med blicken i marken.

OLA CLAESSON

CHIDDY BANG

Breakfast

(EMI)

Betyg: 2/5

De två killarna bakom MGMT-samplade internetsuccén Opposite Of Adults är här med sitt andra album. Ljudbilden, fullt elektronisk, är inte helt olik Lazees. Chiddy Anameges rap är lättsinnig, opretentiös och, skönt nog, inte särskilt skrytsam. Den avslappnade approachen gör mycket för helhetsintrycket då jag inte lägger någon större vikt vid vad som sägs, utan hur det sägs. Man knockas inte direkt ståendes av gruppens framförande, men det får åtminstone godkänt i lekfullhet. Kul att svenska Icona Pop gästar på ett av albumets skönare spår.

HATEFF MOUSAVIYAN

ESTELLE

All of me

(WARNER)

Betyg: 1/5

Hon känns själlös, Estelle. Totalt ointresserad. En produkt utan charm, om ni så vill. Stjärna: omgiven och producerad av andra stjärnor – men skimrar likt bark. På Speak Ya Mind, där Estelle påminner om en rappande Amy Winehouse-figur över ett låtsas 60-tals swingbeat, ger hon ett svagt sken av hur bra det kanske hade låtit under andra omständigheter. Låten, som knappt förtjänar en omlyssning, är bäst på albumet och säger så mycket om hur låg kvalitén på detta släpp är. Estelle missar många poäng på sin karaktärsbrist, men vi ska inte glömma hur pass tråkiga produktionerna är. Knappt en rolig stund.

HATEFF MOUSAVIYAN

MAGNETIC FIELDS

Love at the bottom of the sea

(DOMINO/POLYGRAM)

Betyg: 3/5

Redan i första låten begravs någon levande med crystal meth. Alltså har Stephin Merritt släppt nytt. Femton låtar och ingen är längre än två och en halv minut. Merritts halvsovande röst blandas med Claudia Gonsons. Det är bandets första skiva efter ”inga syntar-trilogin”. Alltså finns det syntar här. Magnetic Fields är egentligen inte ett band man gillar för att de är bra, mer för någon sorts svårfångad charm och för att de skriver smått morbida låtar som ändå skulle kunna passa i barnprogram. Som Jonathan Richman på en snedtripp.

OLA CLAESSON

IMPERIAL STATE ELECTRIC

Pop war

(PSYCHOUT RECORDS)

Betyg: 4/5

Nicke Andersson har aldrig stått still musikaliskt. Karriären tog fart med de banbrytande dödsmetallarna Entombed och efter The Hellacopters är det numera Imperial State Electric som står överst på agendan. Pop war följer den väg som 2010 års självbetitlade debut banade. Det bjuds således på ännu ett knippe strålande låtar vilka blandar influenser från soul, garagerock, rock 'n' roll, The Beatles och Kiss. Från den 1.46 korta inledningen Uh huh via spöksakrala Waltz for Vincent till avslutande orkestrerade Enough to break our hearts är detta en ren uppvisning i skickligt låtskrivarhantverk.

KLAS LUNDGREN

RIDDARNA

Bakom molnen

(NOVOTON)

Betyg: 2/5

Med Bakom molnen följer gotlandsgöteborgska Riddarna upp fjolårsdebuten. Den hårda punkiga rocken drar åt det psykedeliska garagehållet och musiken har både energi och nerv. Skramlet är dock alldeles för monotont, entonigt och tröttande i längden. Sångaren Edward Forslund varierar nästan inte sitt uttryck över huvud taget. Helvete har förvisso en effektiv vers, men slarvas bort med en tjatig refräng. Ner ner ner bryter förtjänstfullt av med ett visslat parti och det känns som om Riddarna skulle bli en bra mycket intressantare upplevelse om fler melodiösa inslag som detta infogats i låtarna.

KLAS LUNDGREN

SCHOOL OF SEVEN BELLS

Ghostory

(FULL TIME HOBBY/BORDER)

Betyg: 2/5

På skiva tre fortsätter New York-duon skapa en lätt spöklik atmosfär med sina ofta långsamma syntmattor. Det låter som Twin Peaks ser ut, fast utan humorn. Alejandra Drehezas röst förmedlar i stort sett inga känslor alls, men det behöver inte vara något negativt. Problemet är att musiken också är väldigt kall och distanserad och till slut blir det svårt att beröras och att ta in ljuden. Reappear är stämningsfylld och Show me love har en bra refräng. Inget fel på skivans stämning, men den behöver något att bygga på. I längden blir det dansmusik för folk som inte vill dansa.

OLA CLAESSON

THORSTEN FLINCK

En dans på knivens egg

(Columbia)

Betyg: 3/5

Jo, han reser sig igen. Slog ut Sean Banan i Andra duellen och nu väntar final i Melodifestivalen på lördag. En dans på knivens egg innehåller förstås Ted Ströms melodifestivallåt och utöver det nio covers inom samma genre. Det vill säga svensk visa och visrock. Bland låtskrivarna hittar vi, förutom flera andra bidrag av Ström, även Dan Hylander (Hjärtats slutna rum), Björn Afzelius (Balladen om K) och John Holm (Min skuld till dig). Dessutom Dan Anderssons Gengångare ur Kolvaktarens visor. Och det är väl där allt startar. En svensk vemodig låtskatt, som Thorsten Flinck förvaltar väldigt väl.

ANDERS TAPOLA

DONKEYBOY

Silver Moon

(WARNER)

Betyg: 2/5

Norrbaggarna bakom radiosläggan Ambitions följer upp sin debut med ett album i precis samma stuk. Utöver den snabba, catchiga electropopen som vi bekantade oss med på nämnda jättehit kan kommersiell dubstep och italodisco adderas till influenserna. I sina bästa stunder, som på låten On Fire, liknar Donkeyboy ett sämre, enklare M83 – en känsla som inte varar länge eftersom producenterna envisas med att fläska ihjäl refrängerna under en brandfarlig trallvänlighet på ungefär alla spår. Gillar du ett upparbetat tempo och 80-talet i skandinavisk nytappning är det här något för dig.

HATEFF MOUSAVIYAN

CEREMONY

Zoo

(MATADOR)

Betyg: 2/5

San Franciscos Ceremony kommer från straight edge-rörelsen och deras skeva och skramliga punk tycks hela tiden ha något riktigt olycksbådande över sig. Zoo är den fjärde fullängdaren och hardcore-rötterna till trots är det gruppen presterar inte speciellt aggressivt och hårt. Snarare låter det som en atonal korsning av ett Tarantino-soundtrack, Sex Pistols och The Pixies. Bästa spåret, Brace yourself, serverar tillsammans med det punkiga slamret något som påminner om Pink Floyds Astronomy domine. Detta räcker dock inte till för att göra Zoo till någon speciellt njutbar upplevelse.

KLAS LUNDGREN