Veckans skivor: 24 januari 2012

KAIZERS ORCHESTRA

Violeta violeta vol II

(Kaizerecords/Universal)

3/5

Norges just nu största band har kommit fram till del två i sin trilogi om den synska och excentriska Beatrice och hennes man som kidnappar dottern. Trots att bandet sjunger på sitt modersmål har de nått framgångar utanför det land där norrmännen bor. Musiken har tydliga rötter i rock och pop men också inslag av soul, ska, country och östeuropeisk folkmusik och det är svårt att inte försöka sjunga med. Med hjälp av texthäftet går det ganska bra. Man behöver inte ha allt för mycket fantasi för att tänka sig det här på en festival full med svajande armar.

OLA CLAESSON

CHRIS ISAAK

Beyond the sun

(Vanguard records)

3/5

Ingen blir väl överraskad när Chris Isaak gör en hyllningsskiva till legendariska Sun Records. Överraskningen är snarare att det tog så lång tid. Sun Records var hem för tidiga Elvis Presley, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins och Isaak kan förstås det här. Att Elvis dominerar är lika uppenbart som oundvikligt. Men såsiga I can't help falling in love hade vi väl klarat oss utan? Den gjordes, i likhet med It's now or never, först efter att Elvis lämnat Sun. Skivan är en glad och svängig klackspark, men borde ändå ha kunnat bli mer. Innehåller också nya Isaak-originalet Live it up.

OLA CLAESSON

KATHLEEN EDWARDS

Voyageur

(Rounder/Universal)

4/5

I det lite sorgliga kapitlet artister som förtjänar mer uppmärksamhet är kanadensiska Kathleen Edwards en ständig favorit som i alla fall hittar nya fans för varje skiva. Hon gör snäll och varm pop som ändå inte är urvattnad. Inte den lättaste balansgången. Ibland rockar hon lite, men det avslappnade leendet håller i sig. Hennes musik kan göra en grå vinterdag lite soligare och varmare. Hennes röst låter som en varm kopp te känns efter en lång promenad. Lyssna, le och njut av de humoristiskt sorgliga öden som skildras. Gå sedan vidare till hennes tre tidigare skivor och hitta nya vänner.

OLA CLAESSON

BENJAMIN FRANCIS LEFTWICH

Last smoke before the snowstorm

(Dirty hit/Border)

4/5

If you crashed your car into your best friends house, would you be quiet as words came out of their mouth. Vissa öppningsrader är bättre än andra. Även om den här engelska 22-åringens debut väldigt sällan blir mer än en viskning skulle man aldrig få för sig att överrösta eller avbryta honom. Han måste få sjunga till punkt först. Det är akustisk gitarr, orgel och körer direkt från kyrkan. Man vill flytta ut på landet, sätta sig på verandan med utsikt över sjön, lyssna på när vinden prasslar i löven och aldrig mer stressa. Imorgon börjar semestern.

OLA CLAESSON

PEARL FICTION

Painted Wolf

(BIBBI RECORDS/SONY)

3/5

Med en röst som klonad ifrån Juvelens rör sig Per Störby över 80-talsinfluerade ljudvågor. Den tidigare Zeigeist-frontmannen handskas mestadels med sång, synth och datorframställda trumslag. Pearl Fiction plockar electrobomull på ungefär samma fält som Jamiroquai, Prince och Empire Of The Sun. Dansantare musik för den som gärna bläddrar bakåt i skivbackar och alltid ser fram emot helgen. Det är lummiga, melodiösa slingor som löper genom varje spår. Pearl Fiction har gjort en generellt sett ganska innehållslös, men väldigt snyggt paketerad indiepop.

HATEFF MOUSAVIYAN

GUSTAV LUNDGREN

Plays Django Reinhardt

(Lundgren Music)

4/5

Gustav Lundgren är bara dryga 30 år gammal, men turnerar sedan många år världen runt med sin gitarr, och redan kommer han ut med ett åttonde album i eget namn. Det är imponerande bara det. Men när man hör hur hans hypervirtuosa spel blandas med en stilsäker genrekänsla som spänner över mycket och skapar korsningar av oväntade slag, blir man rent överväldigad. Som titeln på plattan anger är det musik av ikonen Django Reinhardt som framförs här, men bortsett från några få nummer är det föga pietetsfullt gjort. Istället är det nya djärva grepp och arrangemang, som gör att Djangos musik låter som man sällan, om någonsin, har hört den förr.

MAGNUS NILSSON

SEAN PAUL

Tomahawk Technique

(ATLANTIC)

2/5

Sean Paul har glänst, men om man räknar efter så var det visst några år sedan han var på sin karriärs topp. Då spelades Like glue, Baby boy och Temperature i saltstänkta jamaicanska toner. Det är lurigt, artister som Sean Paul vaggar in mig i någon skev illusion om att det är möjligt att göra bara en sista sådan där kanonbra platta. Istället får vi en 39-åring sjungandes om drömtjejer och weddingcrashers. Dags att påminna sig om att allt som har glänst, glänser inte för evigt. Herr Paul har minsann blivit bra matt i polishen.

LOUICE PETERSSON

THE BIG PINK

Future this

(4AD/Playground)

2/5

Det är lätt att blåsa upp något. Larmiga gitarrer, en tjock syntbas, breakbeats, random elektroniska ljud och några svulstiga refränger. Och visst, det låter mycket. Men innehållet kan ändå eka förvånansvärt tomt. Det är brittiska duon The Big pink ett smärtsamt bevis på när de nu följer upp 2009 års halvhyllade debut A brief history of love. Ett ängsligare och mer stelopererat försök att förena Jesus and Mary chain-manglande rock med ett dansgolv är svårt att hitta denna sidan 2010.

Det är först när de lutar sig tillbaka i en låt som Give it up som man kan skönja att det finns ett hjärta bakom all attityd.

ANDREAS WESTERGREN

LALEH

Sjung

(Lost army/Warner)

3/5

I vanlig ordning duktig Laleh. Hon finslipar det som redan bemästras så väl (läs: ballader med sorg och hopp som återkommande teman). Och vad som först låter som rent sömnförebyggande tempolyft, framstår snart som ever-so självklart i hennes repertoar. För att stämpla någon slags 2012-ig relevans på det hela ger hon sig in på lite teknisk överkurs i slutet av In The Comet. Jag gillar dock hennes miniförsök att av-akustifiera sig själv där. Oavsett vad så genomsyras all hennes musik av viljan att greppa något större. Det är identitet i hennes texter, ett magert sagosamhälle i melodierna bakom.

Den fysiska albumutgåvan innehåller Lalehs hyllade tolkningar ifrån Så Mycket Bättre. Personligen känner jag inte särskilt mycket inför dessa. Det är kul, på något sätt ändå, att hon har blivit folkkär i och med deltagandet i programmet. Men det blir lite som en genväg en artist med hennes förmågor egentligen inte ska behöva ta. TV4, bästa sändningstid. Simpel matematik. Vad jag menar är att Laleh, i detta fall, är en lätt utbytbar variabel. Lite good old hipstertänk nu, möjligen, men jag anser att hon förtjänade uppmärksamheten även innan de halvmobbade tolkningarna utkom.

Sjung får en stark trea. För att jag inte kan bestämma mig ifall hon gör sig bäst på svenska eller engelska, för att det är lättsmält tänk-bara-litegrann-utanför-boxen-pop. För att Laleh inte lägger energi på att förklara sitt eget unikum. Men sen är det även viktigt att betänka den soniska nättheten. Det är inte jättepositivt att sakna tuggmotstånd. Och Laleh är fortfarande i en himla safe-zone rent melodiskt. Men det är överlag ett trevligt, behagligt skivsläpp som förhoppningsvis växer på en efter ett par veckor.

HATEFF MOUSAVIYAN

TOMAS ANDERSSON WIJ

Romantiken

(Razzia)

4/5

Det kan vara så att Romantiken är det fulländade Tomas Andersson Wij-albumet.

Här finns alla sidor av TAW. De breda politiska ansatserna, som raderna om de nya svenska statarna i Bläckfisken. De nostalgiska tillbakablickarna: om kärlek i det ironiska året 1995 (Kärlek 95) eller om att poga i en vattenpöl till ett bortglömt band 1987 (Sturm und drang). Och den humoristiska självdistansen, den som vi alltid får live men ibland försvinner på skiva, i Då kör vi då. Om att stå på scen ännu en gång trots att man verkligen inte har lust.

Även musikaliskt glimrar det. Andreas Mattsson gör som producent och medkompositör Popsicle-avtryck i exempelvis Jag är på väg till dig. Varje låt har sitt sound. Här finns stråkar och fet produktion men i nästa låt bara piano och akustisk gitarr. Körande gästerna Mauro Scocco, Ane Brun, Ulf Stureson och Bo Sundström tillför men tar inte över.

En av Tomas Andersson Wijs styrkor är att skriva om precis just det vi tänker på just nu. Utan att vi visste att det var så vi tänkte.

Kanske har inte alla pogat i den där vattenpölen till ett bortglömt band och känt doften av patchouli, chorizo och ljummen öl. Kanske blir meningarna "kommer ni ihåg vad vi drömde om, inte fan drömde vi om slicka liv" i Sturm und drang extra starka om man just har gjort det. Men jag vill tro att det är mer allmängiltigt än så.

HELENA SÖDERLUNDH

LAMB OF GOD

Resolution

(Roadrunner)

2/5

Amerikanska Lamb of God är med Resolution framme vid sitt sjunde studioalbum och sparar som vanligt inte på något krut. Det är fullt ställ både vad gäller de instrumentala insatserna såväl som Randy Blythes hårda satsningar vid mikrofonen. Tyvärr håller låtmaterialet inte tillräckligt hög kvalitet för att det någonsin ska bli riktigt intressant. Varken riff eller sångmelodier lyckas bita sig fast och kvar blir bara känslan att vissa av låtarna möjligen skulle ha kunnat användas som utfyllnadsspår på någon platta av Pantera. Resolution betyder en hel del skrik och alldeles för lite ull.

KLAS LUNDGREN

TENNISCOATS

Papa's Ear

(Häpna)

4/5

I sin enkelhet, ja just tack vare den, är det här musik som får en att stanna upp och andas ut, varenda spänd muskel i kroppen att slappna av och känna att livet ändå är ganska vackert i all sin ynkedom.

Det är andra gången som Saya och Takashi Ueno i den japanska duon Tenniscoats samarbetar med sina svenska själsfränder Tape. Musiken är – liksom på 2007 års Tan-tan therapy – skör och naivistisk, som sparsmakade akustiska skisser. Sayas sång är ett förstrött gnolande mellan folkpop och barnramsor.

Tenniscoats har ett attitydmässigt släktskap med Maher Shalal Hash Baz men rent musikaliskt är likheterna större med Kama Aina.

BO STRÖBERG

SKRILLEX

Bangarang EP

(Atlantic)

4/5

LA-producenten Sonny Moore ligger då rakt inte på latsidan. Nej tvärtom ryktas det om en kommande fullängdare och hans hemsida skvallrar om få lediga kvällar i vår. Men låt oss först fördjupa oss i denna generöst tilltagna EP. En miss är det lökiga samarbetet med The Doors. Men det är snabbt glömt, när han helt obarmhärtigt manglar sig fram över dubstep och electrohouse. Titelspåret, Kyoto och Right in är bara tre exempel på varför du borde låta Bangarang EP ploga sig fram i din skivsamling. Grabbar som Skrillex äter remixer till frukost. Grabbar som Skrillex välter ett helt dansgolv. Grabbar som Skrillex måste spelas på närmast maxad volym.

LOUICE PETERSSON