Veckans skivrecensioner 120718

THE VERY BEST

MTMTMK

(MOSHI MOSHI)

Betyg: 3/5

The Very Best är historien om hur två producerande hipsters från London teamade upp med den malawiske sångaren Esau Mwamwaya och fick den amerikanska webbtidningen Pitchfork att gå i taket när det första materialet dök upp. Året var då 2008 och The Very Best hade en extrem vind i seglet. Ett år senare hade man gått in i studion, tråkigt nog tappat lite av den oraffinerade spontaniteten som fanns där i början, men släppt en debut som ändå lät rätt bra. Det breda spektrumet av influenser som sträckte sig från traditionell malawisk musik till hiphop, psykadelisk pop, dub och ghettotech finns i allra högsta grad kvar nu också.

Tänk er Inner Circles Sweat (A la la la la long) över Nicki Minajska beat. Eller typ Paul Simons skiva Graceland remixad av Marcus Price. Det är svettlackerad djungel-electronica, lika delar pr-mässig kolonialism från producentduon Radioclits sida som en uppvisning i hur energisk studioinspelad musik faktiskt kan bli.

MTMTMK är en enda lång dans. Och det gör inte ett dyft att jag inte förstår något av vad de tretton spåren behandlar för ämnen (min chichewa är lite ringrostig) för den gladlynta musiken i sig blir budskap nog. När man i Mghetto saktar ner tempot till någon slags Manu Chao-median låter det fortfarande lika bra. The Very Best balanserar hela tiden på gränsen mellan överproducerat och detaljrikedom. Femtespåret, Yoshua Alikuti, är för mig albumets absoluta topp. Mwamwayas röst och det ösiga afrobeatet finner varandra riktigt väl här, och man lyckas samtidigt hålla de elektroniska spakvridningarna i schack.

HATEFF MOUSAVIYAN

ULRIKA GUNNARSSON & JONAS ÅKERLUND

Timglas

(GAMMALTHEA)

Betyg: 3/5

De här traditionella småländska visorna nedtecknades huvudsakligen på 1900-talet och handlar om de ständigt aktuella ämnena kärlek, svält och krig. Med största sannolikhet har de här melodierna en gång i tiden varit lika kända för allmänheten som dagens hits är för oss. Nu bjuder de en inblick i livsöden långt bort, men ändå nära. Instrumentalt blandas med vokalt (solo och stämsång) och stillsamt blandas med något mindre stillsamt. Musiken är traditionell och har modet att inte försöka vara modern. Och mitt i allt smyger sig lite nykomponerat in.

OLA CLAESSON

BOWTIES

Bowties

(BOW MUSIC)

Betyg: 2/5

I grunden menar de sex medlemmarna i Bowties förstås väl. Men det är funk och soul på samma sätt som Ace Of Base var reggae och Playtones är rockabilly. Med andra ord tyvärr inte särskilt mycket alls. Det är för platt och osexigt, även om arrangemangen är snygga och välspelade. Trumpetstötarna sitter också där de ska, men attityden saknas. Jävlaranammat lyser med sin frånvaro. De tycks ha lyssnat för mycket på åttiotals-Stevie Wonder för att ta en uppenbar förebild och för lite på sjuttiotals-diton. Möjligtvis kan det fungera live, men på skiva blir det mest pojkband. Kanske nästa gång?

OLA CLAESSON

ANNA VON HAUSSWOLFF

Ceremony

(KNING DISK/BORDER)

Betyg: 4/5

Anna von Hausswolff från Göteborg har sedan debuten badat i lovord. Redan i inledande Epitaph of Theodor dras man in en stämning som vägrar släppa taget. Musiken byggs upp på ett dramatiskt sätt som påminner om det karga instrumentala landskapet på David Bowies mästerverk Low. Deathbed klockar in på över åtta och en halv minut och gåshuden som skapas av atmosfären kommer från en övergiven kyrka i Norrland där någon glömt sätta på värmen. Det tar mer än fyra minuter innan Hausswolffs röst gör entré. Men då gör den å andra sidan ordentlig entré. Som en argare Kate Bush eller mer sansad Björk.

OLA CLAESSON

DORO

Under my skin

(AFM)

Betyg: 3/5

Den tyska hårdrocksdrottningen Doro Pesch har varit med i många år nu, första plattan med Warlock kom redan 1984. Under my skin är en riktigt mastig dubbelplatta som samlar material från större delen av den långa karriären. Ibland är det väl tungfotat och tyskt stelbent för sitt eget bästa, men Doro har en både bra och tillräckligt unik röst för att kunna lyfta det mesta till fullt lyssningsbara nivåer. Mellan varven levererar hon också riktigt vassa spår som Walking with the angels och Let love rain on me, vilket gör denna samling till något som ändå bitvis måste rekommenderas varmt.

KLAS LUNDGREN

50 CENT

5 (Murder by numbers)

(G-UNIT RECORDS)

Betyg: 1/5

Denna gratis mixtape visar att Fifty har blivit rastlös och fantasilös. Hans karriär har resulterat i alldeles för mycket pengar som Fifty inte längre kan förvalta. 5 (Murder by numbers) är nämligen helt urlakad på inspiration, bra produktion och schyssta rhymes. Det handlar om hur mycket pengar 50 har, hur han spenderar dem, hur han skiter ut dem. Ett uns av realism kan anas när han uttrycker ”starting to think there’s nothing left to talk about but the money,”. Självbelåtet lutar 50 Cent sig tillbaka mot sin dåtida succé och tror att han sitter tryggt i båten. Tyvärr kantrade den för flera år sedan.

LOUICE PETERSSON

FRANK OCEAN

Channel Orange

(UNIVERSAL)

Betyg: 4/5

Frank Ocean är kryptisk, originell och skönsjungande. Även om Channel Orange inte går till historien som det mest sammanhängande albumet någonsin är höjdpunkterna något alldeles extra. En vacker bedjan åt taxichauffören att ”outrun his demons” kan följas av hånfull sarkasm mot den rika överklassens ungdomar?–?tvära kast alltså. Hans persongalleri är kantat av vilsna och kärlekstörstande själar. Det är Pablo Nerudas poesi genom ett förspelskompatibelt Stevie Wonder-filter, ett zen-lugn i R&B:ns förgrund. Plocka russinen ur denna debut och se genren utvecklas till något mer än bara slick smörsång.

HATEFF MOUSAVIAYAN