Veckans skivrecensioner 20120111
CHARLOTTE GAINSBOURG
Stage whisper
(Because music/WMS)
Betyg: 3/5
Många är skämten om skådespelare som gör skivor eller vice versa. Samuel Frölers Blunda mig till ljus igen (!) är en klassiker i genren. Gainsbourg debuterade som sångerska 1986 med Charlotte for ever, skriven och producerad av inte helt okända pappan Serge. Senaste åren har hon vid sidan av bland annat Lars Von Trier-filmer gjort tre skivor. Två har blivit stora framgångar i Frankrike och denna, den tredje, förtjänar samma öde. Utanför hemlandet är hon i första hand något av kritikerfavorit och samarbetar nu för andra gången med Beck. Den här dubbel-CDn består av åtta nya låtar snyggt arrangerad elektronisk pop med lätt dramatisk läggning. Namn som Lykke Li, PJ Harvey och Ane Brun ligger nära till hands, även om Gainsbourgs röst är mer begränsad. Men stämningen och atmosfären är liknande. CD två är en mindre blippig och mer rockig liveskiva med höjdpunkter från hennes två föregående album och en sängkammarversion av Bob Dylans Just like a woman - Gainsbourg var med i den vackra och märkliga filmen I'm not there. Det här är mer änen lyxhobby.
OLA CLAESSON
TORE BRUNBORG/ KIRSTI HUKE
Scent of Soil
(HUBRO)
Betyg: 2/5
I de norska fjordarna finns sedan länge en tradition av att fostra fina saxofonister, och att Tore Brunborg tillhör de främsta blåsarna från grannlandet i väster är något som knappast behöver diskuteras, även om han inte tillhör de allra mest kända namnen här i Sverige. Särskilt kan rekommenderas hans och Kjetil Bjerkestrands utforskande av den norska psalmskatten. Hans senaste samarbete med sångerskan Kirsti Huke är avsevärt mycket mer rock än jazz, och dessvärre får man säga att lika egen som Brunborg är som jazzmusiker, lika utslätad är han i rockvärlden. För här finns inget som sticker ut över den ordinärt slätstrukna P3-nattmusiken.
MAGNUS NILSSON
AMANDA FONDELL
All this way
(UNIVERSAL)
Betyg: 3/5
Så var det dags, Idol har fått grus i maskineriet och ska läggas ner. Tur är väl att Amanda Fondell hann bli sista popprodukten ut ur Idolfabriken. För hennes artisteri skvallrar om att det finns många toner att ta, många artister att inspireras av och många tankar bakom hennes låtval. Nu känns ju dock denna Idolplatta lite som en urtvättad tröja, om man tillhör dem som har ägnat fredagarna i höstas åt Idol. Hey ya kan dock gå varm, fröken Fondells bästa spår och en makalöst bra cover på Outkast, likaså Cyndi Laupers True Colours. Till och med vinnarlåten är bättre än vanligt. Förväntningarna på hennes egna låtar har växt sig stora.
LOUICE PETERSSON
VIT PÄLS
Nånstans ska man va
(Vit päls/Playground)
Betyg: 4/5
Spelglädje, sångglädje och berättarglädje. Någorlunda lågmält och lite skevt. En Byrdsigare version av Bob Hund. Lite så låter Vit Päls. De ordrika texterna skulle kunna vara ordagranna och detaljerade skildringar av Carl-Johan Lundgrens liv. De skulle också kunna vara helt påhittade. Spelar det någon roll? Nej. Oavsett vilket är det närt omöjligt att inte vilja veta vad som hände sen. Musiken är mestadels lika avslappnad som någon av Neil Youngs mest liggande akustiska stunder. Låtarna är så självklara att det är lätt att missa hur bra de är. Gör inte det misstaget - unna dig solpop.
OLA CLAESSON
COMMON
The dreamer, the believer
(WARNER BROS)
Betyg: 2/5
Chicagorapparen Lonnie Lynn har figurerat under namnet Common sedan tidigt 90-tal. Han serverade texter välfyllda med budskap och underströk hans integritet, vilken fick sig en rejäl törn på föregående album Universal mind control. Men Common har borstat av axlarna och återhämtat sig någorlunda på detta nionde studioalbum. Det finns dalar, Gold, som är väl rnb-sliskig men det finns också toppar i form av Lovin I love där det är lätt att ana inspirationen från Kanye West. Lite drömskt verkar Common summera ihop sin karriär och blicka framåt genom plattans lite kommersiella, lunkande och halvtråkiga sound.
LOUICE PETERSSON
GYM CLASS HEROES
Papercut Chronicles II
(DECAYDANCE/WARNER BROS)
Betyg: 1/5
Gym Class Heroes femte fullängdare är en, ursäkta, ovanligt töntig rock-rap-massa. I täten finner vi precis som tidigare Travie McCoy, vars kadens bottnar i någon slags Peter Pan-syndrom på högstadiets skolgård. Det är tämligen oseriös hiphop för den nya generationens ungdomar uppväxta på internet. Allt i textväg osar målgruppsanpassning. Hooks och refränger spelar på billiga, aldrig riktigt övertygande värden. Även de som uppskattade deras Supertramp-samplade megahit Cupids Chokehold för några år sedan lär drabbas av grav plastsjuka efter dessa 11 spår.
HATEFF MOUSAVIYAN
DIAGRAMS
Black light
(Full time hobby)
Betyg: 2/5
Diagrams är ett nytt projekt signerat Sam Genders, tidigare frontman i hyllade Tunng. Han har tagit låtskrivandet in på ett annat, kanske mer livsbejakande spår här än vad han gjorde i sitt förra folktronicaband. Den dassiga funkbasen tillför ett större irritationsmoment i majoriteten av låtarna. Det blir hackigt och stundtals nästan paralyserat. Gällande de elektroniska spakvridningarna når de kanske inte heller riktigt ända fram. Alltför sällan på Black Light verkar Genders förstå att låtarna behöver ett tydligare driv. Titelspåret är ett skinande, Cults-doftande undantag.
HATEFF MOUSAVIYAN
METALLICA
Beyond magnetic
(Mercury)
Betyg: 4/5
Beyond magnetic är en fyraspårs-EP med material som Metallica valde bort till förmån för andra låtar på Death magnetic som kom 2008. Kanske är det vettigt att släppa detta material nu för att vinna tillbaka förtroendet hos de fans som misströstar hårt efter den senaste och mest utskällda plattan under bandets karriär, Lou Reed-samarbetet Lulu. Materialet på Beyond magnetic är i alla fall av genomgående hög kvalitet och den relativt oproducerade ljudbilden ger en alldeles lagom skitig och rå ljudbild med hög närvarokänsla. 30-årsjubilerande Metallica känns fräschare och mer spännande än på länge.
KLAS LUNDGREN
