Bombhot i München!

Inför en match av den typ som är idag är det bara ett ord som gäller för oss, verksamma inom media:

Planering.

Det är en konst som jag och fotograf Sjöfors nu behärskar intill fulländning. Avspark 17.00.

Vi rullade ut från hotellet vid tolv.

Detta har hänt sedan dess:

Vårt parkeringsmärke var inte gott nog. Det måste kompletteras med ett parkeringstillstånd, sas det.

– Var finns det? undrade jag.

– På presscentret.

– Men vi vill ju parkera för att KOMMA till presscentret.

– Kan inte hjälpa er.

Vi utverkade ett tillfälligt tillstånd att parkera drygt en kilometer från presscentret under en timme. Sedan gick vi i tropisk hetta med full packning. Vi nådde mediapasseringen. En vakt stoppade mig, bad om att få se innehållet i min ryggsäck i vanlig ordning. Jag öppnade. Han pekade på min dator och bad mig plocka upp den. Jag gjorde så.

– Öppna den, befallde han.

Jag öppnade.

– Starta den, befallde han.

– Varför, undrade jag.

– Det kan vara en bomb, sa han.

Jag tryckte på startknappen på min lilla vita Ibook. Ingenting exploderade. Jag fick passera.

Efter trängsel förbi nya passager, hissar upp till tredje våningen och ett fixat tillstånd gjorde jag om proceduren. Fotograf Sjöfors stannade kvar, eftersom han precis skulle gå i krig med arragörerna om att få ut sin matchbiljett.

Jag tog hissen igen, ut genom mediakontrollen, en kilometer till bilen. 33 grader varmt visade displayen när jag pressade ner AC:n till minimitemp.

Körde sedan runt hela detta rymdskepp till arena, fick visa bricka, tillstånd och märke för poliser, volontärer och vaktpersonal innan jag äntligen – efter två timmars kaos – kunde rulla in i parkeringshuset, som sägs vara Europas största. Efter ännu en kontroll och hissfärd sitter jag här, inne i mediecentret. Nu kan ingenting hända mig. Nu är det upp till Lagerbäcks lag att fixa resten. Jag har ännu inte fattat hur stor den här matchen än, men det kommer.