Det var under en träning sent i mars förra året som Elin Karlsson vred till sitt knä. Pang, så var säsongen över och en lång frånvaro från fotbollen väntade.

I onsdags var årsdagen av hennes operation då det skadade korsbandet gjordes vid. Och nu, äntligen, är spel inte så långt borta längre.

– Det känns väldigt skönt. Jag trodde inte att det skulle ta så här långt tid, men så fick jag ett bakslag i februari då jag fick corona och insåg att jag behövde ta det ännu lugnare. Men nu ser jag ljuset i tunneln, säger hon.

Trots det har de senaste veckorna varit de tuffaste under hela året. Förklaringen till det sitter i de egna förväntningarna på sig själv och längtan till fotbollen.

– Det här året har varit jobbigt för jag har hela tiden varit så nära. När jag spelar ställer jag krav på mig själv, lika höga som innan skadan. Då har det blivit en krock när jag insett att jag inte kan det, därför har det varit ett tufft år.

– Efter operationen hade jag ett tidsperspektiv på när jag kunde vara tillbaka och har varit inställd på det. Nu är varje extra vecka en för mycket.

Men nu är det som sagt nära. Inte till 90 raka minuter damallsvensk fotboll, men till spel. Om än lite.

– Det har gått ganska bra den senaste tiden och jag har varit med och tränat fullt ut i tre veckor. Sen blir det för mycket ibland och då får jag vila. Det gäller att vara smart, jag är inte hundra än.

– Men jag gjorde tester den här veckan och de såg bra ut, så om två, tre veckor kan jag kanske vara med.

Vägen in i spel kan dock blir lite krångligare än under ett vanligt år. I normala fall, i en värld utan coronapandemin, hade F19-laget varit perfekt att börja med. Nu får de inte spela och då blir det att kastas rakt in på högsta möjliga nivå.

– Ska jag göra en uppskattning kan jag kanske spela 30 minuter om tre veckor. 100 procent Elin är nog fortfarande några månader bort. Sen handlar mycket om den egna känslan, men helt redo för att spela igen tror jag aldrig jag kommer känna sig.

– Det sitter mycket i huvudet att våga gå in i en duell igen, med riktningsförändringar och att man ska lita på knät. Det är riktigt jobbigt att lita på att det ska hålla och går man in halvdant i något blir det sällan bra.

Hur vill du att resten av säsongen ska se ut för egen del för att du ska vara nöjd?

– Jag vill spela och känna att jag kan göra mig själv rättvisa, att knät håller och att jag är på samma nivå jag var innan skadan.

– I laget finns alltid en konkurrenssituation så jag har inte satt upp ett mål på x antal matcher jag vill spela. Kan jag spela och hålla en hyfsad kvalité på det jag gör, då kan jag inte kräva mer av mig själv.

Har du blivit bättre på att se matcherna från sidan, eller är det fortfarande lika jobbigt som i början?

– Nej, det är fortfarande riktigt jobbigt, säger Elin Karlsson och skrattar.

– Jag har aldrig varit skadad innan så jag har knappt missat en match. Visst, det är klart att jag har vant mig, men det är aldrig kul att inte kunna bidra.

Vad vill du se från laget mot Piteå för att det ska kännas som ett steg framåt, förutom en seger?

– Jag tror att försvaret kommer vara lika stabilt som tidigare, men jag vill se mer av det raka spelet vi presterade i slutet av matchen mot Kristianstad. Då spelade vi lite mer desperat och enkelt i stället för att vara så omständliga. Kan vi bygga på de sista 15 minuterna därifrån, då tror jag att det kan lossna framåt.