Daniel Enestubbe: Min sons story mår dåligt om jag inte berättar den

Det jag tänker berätta om är en speciell situation Angelo hamnade i under Elmiahelgen.

Det är lördag eftermiddag, Angelo strosar omkring på det väldiga området där de tävlande håller till när de inte inte tävlar.

Plötsligt kommer en man i 50-årsåldern fram till Angelo, tillsammans med sin son.

– Tävlar du här i ponnyklassen? undrar mannen.

– Ja, säger Angelo förvånat.

– Vad heter din häst? frågar mannen.

Angelo svarar att hon heter Munsboro Hyland.

– När ska du tävla nästa gång? fortsätter mannen.

Angelo berättar att han ska tävla klockan nio nästa morgon.

– Då får vi komma och titta, säger mannen till sin son, som är några år för ung för att kunna vara med i tävlingarna på Elmia.

Sedan pratar Angelo och mannen om ditt och datt i ett par minuter innan de säger hej då och skiljs åt.

Följande morgon är det tidig revelj för oss. Klockan visar 5.45 när jag stiger upp och ger Hilda, som Angelos ponny kallas, hö och fyller på hennes vattenkärl. Sedan följer intensiva förberedelser under en och en halv timme. Därefter har Angelo och de andra en träningstid i den stora A-hallen, där hans klass ska avgöras. Efter avslutat pass följer ytterligare förberedelser innan nervositeten tilltar och det drar ihop sig på allvar.

Framhoppningen börjar och snart ser vi honom. Mannen som tagit kontakt med Angelo och frågat vem han är, vad hans häst heter och när han tävlar. Även sonen står vid mannens sida. Angelo skiner upp, får ögonkontakt med mig och viskar: ”Titta, han kom!”.

Mannen som tagit kontakt med Angelo, frågat vad hans häst heter och lovat att titta när han tävlar heter Peder Fredricson. Han är världens bäste ryttare och han står mycket riktigt och tittar när Angelo och de andra hoppar fram inför en ponnytävling.

Den här storyn säger mycket om ridsporten.

Det som händer borde egentligen vara en saga. Men det otroliga är inte att det händer utan att det kan hända. Bara inom ridsporten kan världens bäste delta i samma tävling som en liten knatte på ponny.

Ridsporten är också, vågar jag påstå, unik i det avseendet att stjärnorna är som vilka som helst. Ingen pekar och säger ”Kolla, där står Rolf-Göran Bengtsson” eller ”Jag såg precis Malin Baryard!”.

Stjärnorna är överallt på tävlingsområdet, pratar i stort sett med allt och alla och eftersom de så ofta syns på tävlingar, även här i Sverige, blir de inte attackerade av autografjägare vart de än går utan kan slappna av och vara som vem som helst. Därför skulle det inte fungera i fotbollen, ens om vi kunde föreställa oss att det fanns tävlingar där allt från världstoppen till P11 var med. Messi, Ronaldo och Zlatan skulle inte, ens om de ville, kunna vandra runt på tävlingsområdet med sina barn utan att kaos utbröt.

Peder Fredricsons samtal med Angelo sker dessutom bara två timmar före det att Peder ska in och tävla i två klasser i A-hallen, med segercheckar på 20 000 och 60 000 kronor i potten. Han vinner för övrigt båda klasserna och följer slutligen upp med att även vinna söndagens avslutande klass.

Jag har hört om hockeyspelare och fotbollsspelare som inte ens pratar med en människa under matchdag, som vresigt går in i sin bubbla för att laserfokusera på uppgiften och vägrar att låta någon störa deras uppladdning. Ryttare som under ett helt liv levt med press, stress och späckade scheman kan inte tänka så – och då tillhör ändå Peder Fredricson de ryttare i världen som ägnat sig mest åt mental träning under det senaste decenniet. Ändå kan han ett par timmar före start i en femstjärnig 1,50-tävling lugnt och ledigt ta en promenad med sin son och prata med…tja, vem som helst.

Ridsporten fortsätter att fascinera mig.

Angelos oväntade möte med Peder Fredricson förstärker fascinationen.