Fredricson: Vi var verkligen bäst rakt igenom

Peder Fredricson, 49, blickar nerför backen som leder upp till Grevlundagården på Österlen. En kvinna stiger ur en bil, tar en bild på de gula och blå ballongerna som pryder grindstolparna innan hon beger sig av.

– Det är många som är nyfikna. Mer nu än tidigare, säger Fredricson med ett leende när han fotograferas på den sjuårige valacken Jumper d'Oase.

Peder Fredricson kom hem till Sverige i måndags efter att ha bärgat ett individuellt silver och guld i laghoppningen under Tokyo-OS. Tröttheten efter den långa flygresan fick han snabbt skaka av sig. Hemma på gården väntade ett stort firande.

Vänner från hela Sverige hade tagit sig ner till Skåne – andra behövde bara ta cykeln från de närliggande byarna.

– Det var ett helt fantastiskt mottagande. Jag är oerhört glad och tacksam för alla som kom hit.

Efter OS-silvret i Rio de Janeiro 2016 hade framgången ett pris. I Sommar i P1 två år senare berättade Fredricson i sitt program om hur han drabbades av utmattning efter att han tackat ja till nästan alla förfrågningar som dök upp.

– Jag måste se upp i år så att det inte blir för mycket. Vi har ju ett rätt späckat schema redan innan och man får se till att bägaren inte rinner över. Man måste få lite tid till återhämtning. Jag ska försöka vara lite mer selektiv vad gäller saker jag tar på mig, säger han.

Efter Rio-OS fick Fredricson exempelvis över 400 sms. Han svarade på alla.

– Jag hoppas att folk förstår att det tar lite längre tid nu. Jag uppskattar verkligen alla som hör av sig och jag tror inte att de sitter och väntar på ett svar, utan jag hoppas att de förstår att jag uppskattar det och att jag kanske inte svarar på någon vecka eller två, säger han och fortsätter:

– Man vill ju svara direkt, men när det kommer upp till en viss nivå går det helt enkelt inte. Jag har inte kapacitet till det. Min familj och mina hästar måste gå först.

TT: Med några dagars distans – hur ser du på OS-framgångarna i Tokyo?

– Man sätter ju som mål att ta guld eller silver på ett OS – man planerar för det och man gör allt man kan för att nå dit. Men sedan att vara i form och lyckas, precis där och då, på ett mästerskap som går vart fjärde år... Det känns nästan som att det är bortom ens egen kontroll. För det är så himla många bra hästar och ryttare på plats. Det känns som att allt måste stå rätt. Stjärnorna måste stå där och månen där, säger Fredricson och gestikulerar mot kökstaket.

– Allt måste vara på plats för en själv just då och att det var det nu känns nästan otroligt.

Det märks att det var extra speciellt att han fick vinna ett OS-guld i lag med sina mångåriga vänner Malin Baryard Johnsson och Henrik von Eckermann. Trion tog hem guldet efter en rafflande omhoppning mot USA.

– Det är fantastiskt. Samtidigt som vi är superkompisar har vi en enorm respekt för varandra. Vi kan hjälpa varandra med positiv energi utan att lägga sig i. Vi vet när vi ska ge varandra utrymme att vara ifred och när vi ska stötta varandra.

De tre svenska ryttarna hade på 18 OS-ritter (i lag och individuellt) endast två nedslag och Fredricson hyllar hela det svenska laget – reserven Rolf-Göran Bengtsson och förbundskaptenen Henrik Ankarcrona inkluderat.

– Det var inte det att vi precis lyckades vinna guldet utan vi var verkligen bäst rakt igenom. Vi var bäst på det här OS:et.

– Sverige var bäst i banhoppning. Det gäller inte bara vi tre som red. Vi hade också det bästa upplägget, vi hade den bästa fjärderyttaren, vi hade den bästa lagsammanhållningen. Vi har haft en riktigt bra resa hela vägen fram. Vi har inte gjort några missar och vi har jobbat ihop på det vi kan påverka, säger han och fortsätter:

– Vi åkte dit för ett uppdrag – för att vi ville vinna guld. Det var alla uttalat överens om.

Det var Fredricson som avslutade omhoppningen i lagfinalen med sin stjärnhäst All In. Ekipaget tog – precis som i Rio de Janeiro 2016 – även ett OS-silver i den individuella tävlingen.

Det var dock inte givit att 15-årige "Allan" – som All In för det mesta kallas – skulle få chansen i ett andra raka OS. Spelen flyttades fram på grund av pandemin, men hade OS hållits sommaren 2020 hade Fredricson tävlat på en annan häst.

– Han hade inte tävlat på ett och ett halvt år innan jag började träna honom igen förra sommaren. Då var han så himla tjock. Han var så enormt tjock att jag inte ens kunde ha en sadel på honom. Jag fick börja med att rida på en häst och ha honom i en lina bredvid för att komma ut på långa promenader. Sedan började vi jobba långsiktigt mot OS. Man vet aldrig om planen stämmer eller inte, men vi fick en perfekt formtopp inför OS. Vi tog formen precis på vägen upp.

All In kom till Grevlundagården under torsdagen, men då hade Fredricson redan begett sig till London för helgens Global Champions Tour-hoppningar i London.

– Nu får "Allan" vila upp sig i sin hage, säger Fredricson.

Både Baryard Johnsson och Henrik von Eckermann har tackat nej till stundande EM, men Peder Fredricson och hästen Catch Me Not S är med i det svenska laget som tävlar i tyska Riesenbeck 1–5 september.

– Det är ju så kul med mästerskap, säger Peder Fredricson, EM-guldmedaljör i Göteborg 2017, med ett leende.