Guldhoppen om smittrisken: "Nojig och inte trygg"

Sprintstjärnorna träffar knappt någon människa utanför skidspåret.

– Jag träffade mamma, pappa och brorsan på julafton, men sedan har jag inte sett en människa sedan tävlingarna i Dresden (18–19 december), säger Dahlqvist.

– Under jul och nyår har jag i princip varit ensam, bortsett från julafton, säger Sundling.

För Dahlqvist blev det extra jobbigt när hennes tränare Johan Norrby Granath insjuknade i covid-19 under mellandagarna.

– Då kände jag att det fanns nära runt omkring mig. De hade egentligen inga symptom när de testade positivt. Men då kände kan att jag inte skulle träffa någon, oavsett vad, berättar Maja Dahlqvist och utvecklar sin oro att bli sjuk.

– Jag är mest allmänt rädd för att bli sjuk. Får jag covid blir det nog mest som en vanlig förkylning och det är inget jag vill ha nu. Därför har jag "karantänat" mig rejält sista veckorna.

TT: Är det inte mentalt jobbigt att leva helt ensam?

– Jag träffar folk när jag tränar – utomhus, svarar Maja Dahlqvist och berättar att matinköpen är en risksituation:

– Jag har varit på Ica på tider när det är lite folk och med mask. Även om man karantänat så måste man handla mat. Men det är värt allt detta om man får vara frisk till OS.

Jonna Sundling vittnar också om en extra oro:

– Det är klart man är nojig. Man är alltid orolig över att bli sjuk, men nu är det lite extra. Jag har varit väldigt, väldigt försiktig.

Landslagsläkaren Jan Wall har kunnat konstatera hur OS-åkarna har skapat distansförhållanden till sina sambos och partners:

– De som lever tillsammans med dessa aktiva är medvetna om att det är OS vart fjärde år och då vill man inte sätta käppar i hjulet för sina partner, säger Jan Wall.