I fokus: Laban Arnesson hade fel
Min kollega Sven Elofsson – som var en av de journalister som hörde Labans citat med egna öron – har berättat att kapten Arnesson surnade till på media då han blev pressad efter en mållös testmatch mellan landslaget och ett kombinationslag.
På den tiden hade Laban helt rätt.
I dag hade han haft helt fel.
Numera finns inte ens någon oskriven målgaranti (förutom sudden eller straffar) när du löser biljett till en av elitseriens arenor. Prio ett i dagens elithockey är att försvara sig, hålla egna kassen ren och minimera antalet insläppta mål. Något tydligt anfallstänk är det alldeles för få lag som anammar.
Följden har blivit en extremt målsnål liga med alltför många snudd på kriminellt tråkiga matcher. Problemet är ingalunda nytt: elitserien har brottats med genomruttet trista matcher i åtskilliga säsonger nu.
En jag följer på Twitter – själv hockeytränare på lägre nivå – skrev i onsdags:
Underhållningsvärdet i elitserien är just nu sinnessjukt uselt. Det är knappt att ens nördarna står ut längre. Snälla tränare, gör något!
Han sätter fingret på någonting viktigt.
På tränarna.
Det är tränarna som genom sina taktiska upplägg och coachningsval sätter nivån på elitserien. Och om sanningen ska fram: under de senaste åren har de riktiga hockeyfesterna varit lätträknade i elitserien.
Den här säsongen är inget undantag. Tvärtom. Målsnålheten är nära Joakim von Anka -nivå. Att gårdagens fyra elitseriematcher förvandlades till rena målfesterna ("ofattbara" sex mål i snitt) förklaras till stor del av att den svårt målimpotenta trion Luleå, Linköping och Färjestad hade spelledigt.
Den bittra sanningen är denna: redan nu, när mellan 13-15 omgångar per lag återstår att spela, har inte mindre än 71 matcher slutat med ett slutresultat på ynka tre mål eller färre.
Det som var omöjligt på Laban Arnessons tid – mållöst efter 60 effektiva minuter – har skett vid fem tillfällen bara den här säsongen. För tiotalet år sedan låg elitseriens målsnitt kring stabila sex mål per match. Därefter har snittet dalat likt stödet för Socialdemokraterna och är nu med sina 4,9 mål per match nere på historiskt låga nivåer.
– Tänk på att ni är en del av underhållningsbranschen! uppmanade Niklas Wikegård gång på gång de tolv elitserietränarna under september månads upptaktsträff.
Underförstått: bjud på er själva, spela en kul hockey, skapa en attraktiv produkt. Ingen lyssnade på Wikegård och de flesta tränarna hade svårt att ens under lättsamma intervjuer uppträda uppsluppet och bjuda på sig själva.
Det enda man egentligen lyckats med är att sälja in produkten elitserien, och där kan man tacka Hockeyligans skickliga förhandlare när det gäller tv- och andra sponsoravtal. Elitserien drar ett snitt på 6300 åskådare per match vilket är otroligt bra om man jämför med underhållningsvärdet på en genomsnittlig match.
Att dessutom spelarna dragit ner på tacklandet av rädsla att bli bestraffade av en disciplinnämnd som halsstarrigt dragit ut i korståg som Don Quixotar och förklarat vanliga sjysta smällar för huvudtacklingar (googla Noah Welch + avstängning får du se) är också ett fattigdomsbevis och en korkad fajt mot väderkvarnar från nämndens sida.
Den extremt jämna tabellen har dessutom paradoxalt nog inneburit att spelet blivit ännu försiktigare. Ingen vågar vinna. Alla är rädda för att förlora.
Men min undran är: hur länge kan det hålla? Hur länge kan man sälja en målsnål produkt och få folk att fortsätta vandra till arenorna? Ni vet hur det slutade för fotbollsallsvenskan: till slut kom publikflykten. Jag är en hockeynörd och kommer att behålla mitt superdupermegamaxpaket (eller vad det heter) hos Canal Plus, men jag gör det under viss protest.
Missförstå mig gärna rätt: att Växjö Lakers drar storpublik (andra raka fulla huset mot Frölunda i går) är fantastiskt och matcherna i Vida Arena är, mycket på grund av nyhetens behag, härliga folkfester. Ingen i publiken skulle drömma om att bua ut nykomlingen Växjö Lakers som gjort det ofantligt bra. Och vem kan klandra Janne Karlsson för att han predikat defensivare och tråkigare spel? Lakers har haft nästan två femmor på skadelistan och självklart måste man spela energieffektivt och efter sina resurser i ett sådant läge.
Och visst har jag all förståelse i världen för att läget är som det är när tabellen ser ut som den gör. Vilken klubb vill självmant ramla ner i kvalseriehelvetet, förlora 50 miljoner kronor och tvingas säga upp majoriteten av sin kanslipersonal när de börjar om i allsvenskan?
Kära hockeyledare runt om i konungariket Sverige: ni har kvar er fantastiska publik. Var tacksamma för det och sätt genast ihop ett krismöte av politiskt VU-snitt för att förhindra den publikflykt som annars förr eller senare kommer. Ni har mycket att göra.
