Lika bra att fly till klyschorna för att hitta svaren
Växjö Lakers–Modo kommer att gå till historien som den märkligaste SHL-fajten på väldigt länge och jag lovar att det snackas friskt om den vid diverse frukost- och fikabord i Växjö denna förmiddag.
Allvarligt talat: Vad var det som hände egentligen?
Jag menar, under 38 minuters speltid var Växjö-Modo en av de värsta utskåpningar jag sett på den här nivån. Det fick mig att minnas när Skellefteå snudd på förnedrade Rögle för halvtannat år sedan. Det var 3–0 i mål, skotten var något i stil med 40–6 och Växjö Lakers hade haft ett dussintal lägen att få in knockoutslaget men bara träffat luft, träffat stolpar, träffat klubbspetsar, klubbskaft och benskydd. Jag tror inte ens Modo orkar protestera om det stått 6–0 på tavlan. Det såg banne mig ut som en dobermann mot en dvärdpudel: ingen spänning, ingen dramatik, bara en väntan på det oundvikliga slutet.
På presskonferensen sades det att 27 skott i en och samma period (som Lakers sköt i mittperioden) var det näst högsta som noterats sedan skotten började räknas. Därför – och framför allt med tanke på att nästan samtliga skott kom från ypperliga vinklar – blev den här matchen speciell, annorlunda och fullkomligt osannolik.
Hockey är inte världens bästa sport för inte. I hockey är ingenting klart förrän den feta damen sjunger, för att tala operaspråk. I hockey kan det räcka med ett par ögonblicks missflyt, tur eller otur för att dramatiken ska uppstå likt en oväntad vändning där fallet verkar vara löst, för att tala filmspråk.
Eller för att tala hockeyspråk: hockey är hockey.
På 26 sekunder fick Modo nytt liv genom två mål som tillkom där Växjö Lakers-spelarna plötsligt ställdes inför den ovana uppgiften att spela försvarsspel, vilket de misslyckades helt med.
Hur hanterar man en ledning med futtiga 3–2 inför sista efter att ha svarat för en överkörning av bibliska proportioner? Den frågan sysselsatte jag mig med under den andra pausen och det enda jag kom fram till var: Modo kommer att göra fler mål. Detta byggde jag på ren sannolikhetslära: erfarenheten från de defensiva sammanbrott och tappade ledningar Växjö Lakers gav prov på så sent som i oktober.
Och mycket riktigt, det tog sex minuter – sedan hade Jonas Ahnelöv lobb-passat fram Gustav Possler som rundade Cristopher Nihlstorp och satte osannolika 3–3.
Vida Arena mumlade, suckade, kontemplerade. Skulle de tre givna Växjöpoängen bli till en, eller kanske två, eller rentav noll? Jag ska erkänna att jag i samma sekund som Posslers puck nådde nätmaskorna avskrev trepoängsalternativet.
Men det som följde därefter är det jag tror tränaren Sam Hallam och hela gänget kommer att ta med sig från den här matchen. För första gången den här säsongen lyckades Växjö Lakers komma tillbaka efter ett tungt tapp och slå tillbaka sin opponent.
Det som såg ut att sluta som en svart komedi förbyttes för Växjös del i rena sagoslutet där en ung oerfaren riddare kliver fram och blir allas hjälte. 20-årige Robin Söderquist - som egentligen är tänkt att vara utlånad till Troja säsongen ut – åker in i zon, får pucken och dunkar in 4–3. Hans första SHL-mål någonsin. Det var vackert, både bokstavligt och bildligt talat.
På presskonferensen sa tränaren Sam Hallam:
- Det är otroligt nyttigt för oss att spela den här typen av matcher, att få testa på ett sånt här läge igen och gå segrande ur det. I dag visar vi styrka genom att fortsätta spela även efter att Modo gjort 3–3.
På frågan om vad som till slut avgjorde matchen svarade Hallam:
– Till skillnad från Anders Forsberg (Modos tränare) har jag fler spelare med erfarenhet och som varit med i liknande situationer förut. I vårt lag finns spelare som spelat VM, KHL, NHL och som sprider ett lugn omkring sig i tuffa lägen.
