Skadorna stoppar Stokki – ”tror inte jag förstått vad mitt beslut innebär”

– Jag får se om jag tar upp fotbollen på lägre nivå i framtiden, men just nu har jag tagit beslutet att lägga ner karriären. Det känns sorgligt och konstigt.

Hanna fingrar, under tystnad, lite på mobilens baksida innan hon fortsätter att ”tänka högt”:

– Jag har vägt för- och nackdelar under hela hösten och vintern. Jag har ju spelat fotboll i hela livet och funderar förstås på vad jag ska göra nu?

Det korta svaret på hennes fråga är att hon på distans ska studera till ”lönespecialist med systeminriktning” – men alla som varit elitaktiva vet att svaret inte är så enkelt.

Fotbollsspelaren Hanna Stokki, med allsvenska meriter från både Djurgårdens IF och Växjö DFF samt landslagsspel i F17 och F19, måste vänja sig vid att inte längre vara just fotbollsspelaren Hanna Stokki.

En blek januarisol letar sig in i lägenheten i kvarteret Lågan när fotograf Lena Gunnarsson tar en nästan lite för ”snygg” bild på Hanna. För det är ju snarare så att hoppets låga släckts än tvärtom. Hoppet om att trots att allt kunna få kroppen att hålla för fortsatt allsvenskt spel finns inte längre.

– Å ena sidan tror jag inte att jag förstått vad mitt beslut innebär. När jag passerar Visma Arena känns det konstigt att inte stanna till och gå in i omklädningsrummet. Å andra sidan känns det bra att inte vara så uppbunden längre, att få lediga helger och tid för annat.

Vi sitter vid köksbordet och pratar. Sambon Mattis Adolfsson håller till i soffan en bit bort. Han spelar tv-spel men har dragit höger hörlur lite åt sidan för att höra vad vi pratar om.

Mattis representerar Östers IF men var 2023 utlånad till AFC Eskilstuna.

– Han vet och förstår, säger Hanna.

– Vi har pratat mycket om min situation och Mattis har både hjälpt mig och stöttat mig.

Men med tanke på hur många skadesmällar Stokki tvingats hantera under sin alltför korta karriär har framförallt hennes egen personlighet (en positiv kämpe) kommit väl till pass.

Hannas moderklubb är IFK Lidingö. Där var hennes pappa Jörgen tränare. Mamma Malin har allsvenska meriter och storebror Jesper kom inte heller undan fotbollen.

– När jag var liten kombinerade jag fotboll med gymnastik, men i 13-årsåldern valde jag bort gymnastiken. Jag spelade div 2-fotboll redan som 14-åring och bildade anfallspar i IFK Lidingö med 26 år äldre, före detta A-landslagsspelaren, Elin Flyborg. Jag tror vi gjorde 30 mål tillsammans en säsong, berättar Hanna.

När hon var 16 år blev det flytt till Djurgårdens IF. Men då hade Hanna redan tre år tidigare råkat ut för sin första skada.

– Jag landade snett under en gymnastiklektion i skolan. Det knakade till i vänster knä och jag kunde inte räta ut benet.

Menisken fick smällen den gången. Men nästa skada skulle bli värre.

– Jag hade precis kommit med i F16-landslaget och även fått göra mitt första allsvenska inhopp i maj 2018, mot Hammarby på Tele2 Arena. Det var alltså helt fel tillfälle att dra korsbandet i vänster knä. Först fattade jag inte riktigt hur allvarligt det var, men skadan höll mig borta från fotbollen i ett helt år.

När Hanna äntligen var tillbaka, i augusti 2019, hände återigen det som inte fick hända.

– Det var min första riktiga träning efter korsbandsskadan och plötsligt knäckte det till i samma knä. Jag haltade av planen på Kristineberg men ville inte inse att jag återigen skulle bli borta länge. Jag hade ju precis kommit tillbaka.

Den här gången var det menisken som behövde opereras och en ny tuff tid med rehab väntade.

När Stokki var tillbaka 2020 skrev hon i juni A-kontrakt med Djurgårdens IF.

2021 gjorde Hanna elva allsvenska matcher för DIF och inför säsongen 2022 skrev hon på för Växjö DFF, som då låg i Elitettan.

– I Växjö DFF var största problemet till en början att jag inte fick spela ”nia” utan blev utskickad på kanten, skrattar Hanna.

– Det var en ovan position för mig, men jag fick ihop nio mål – alla under våren om jag minns rätt.

Hanna genomförde den säsongen trots återkommande problem med vänster hälsena men när hennes lagkompisar säkrade seriesegern i en bortamatch mot Bergdalen i Borås hoppade Stokki återigen på kryckor...

– Jag fick fira på ett ben – men det var nog ändå höjdpunkten under tiden i Växjö, säger Hanna och berättar varför hon tvingades se avgörandet från läktaren.

– Det var en träning i oktober. Jag skulle ta emot bollen men fastnade med foten och ådrog mig en fraktur i ett mellanfotsben. Det blev gips och sedan ”stövel”. Vi den här tiden hade Växjö DFF ingen sjukgymnast på plats under träningspassen och jag fick sköta min rehab lite väl mycket på egen hand, säger Stokki.

I slutet av maj 2023 hade Hanna dock ännu en gång kämpat sig tillbaka och kunde göra sitt första av tio raka inhopp innan det äntligen var dags för fjolårets första match från start – borta mot Vittsjö den 10 september.

– Tyvärr fick jag ont i en sena på lårets framsida lite ovanför vänster knä, säger Hanna och visar exakt var på benet smärtan kom.

– Jag insåg efter ett tag att det inte skulle gå att spela 90 minuter.

Hon byttes också ut i minut 72 – och mot Piteå borta helgen efter funkade det bara i en timme.

Det skulle bli Stokkis sista match från start i Växjö DFF-tröjan.

Att det hela tiden varit vänster knä, vänster lår och vänster hälsena som strulat har Hanna ingen bra förklaring till.

– Stödjebenet brukar ju vara starkare, men tydligen inte mitt. Det är inte värt att lägga ner all den tid på fotboll som jag gjort i flera år nu utan att kunna träna och spela match regelbundet. Därför väljer jag att sluta.

Kanske läge att bli tränare i framtiden?

– Nej, jag har inte tålamod nog för att bli tränare, svara Hanna, trots att hennes tålamod de senaste sex åren blivit mer prövat än för majoriteten av landets allsvenska damfotbollsspelare.