Speluppehåll inget som o-Roar Öster

Plötsligt väcks en gammal slogan till liv.

Alla röster ropar Öster.

– Det är konstigt, säger materialaren Christer Andersson där han sitter på Brunnsvallens gamla träläktare.

– När jag var inne på Maxi nyss kom det fram två olika personer och gratulerade när de fick syn på Österemblemet på min jacka. Och så har man gått runt i åratal utan att någon sagt ett ord.

Under Östers 4–1-lekstuga mot Falkenberg på Värendsvallen den 20 juni hände det otänkbara. Tre minuter före matchslut vandrade Falkenbergstränaren Thomas Askebrand över till Österbänken och sa:

– Det här var första matchen någonsin där jag känner att det inte finns någonting att göra. Tack för lektionen!

Materialare gratuleras på Maxi.

Öster gratuleras av motståndarna – under match.

Så kan det gå när ett lag tagit 43 av 45 möjliga poäng och med stor sannolikhet spelar allsvenskt nästa säsong.

Tränaren bakom verket: Roar Hansen, en gemytlig skåning med bestämda åsikter och en personlighet som vunnit gillande och respekt i truppen.

Det vi ser under fredagens första av två träningspass är en kopia av senaste matchen, den mot Degerfors hemma. Först 45 minuters kortpassningsspel och tvåmålsspel där spelarna är i ständig rörelse. Därefter nöter man inlägg och fasta situationer där bland annat Matteo Blomqvist-Zampi med en ny halvvolley kopierar sitt 2–0-mål mot Degerfors.

Roar Hansen håller med.

- Det är andra dagen i rad jag får den frågan. När man ser Öster träna ser det ut som det ni gör på plan, sa den som interjuade mig i går. Och så är det ju.

Hur summerar du träningslägret så här långt?

– Vi har fått det vi ville. Vi hade två pass i Växjö där vi körde så tufft att killarna nästan var lite sura. Här har vi jobbat mer med boll och korta passningar. Det handlar också om att vara tillsammans på ett annat sätt. Ett lag som ska växa behöver umgås lite mer på fritiden; äta tillsammans, prata, fika. Vi har inte en massa lagmöten här utan en hemmakänsla. Någon har valt att ha sin respektive med sig, vilket är något vi uppmuntrar till.

Ert passningsspel ser spanskt ut. Anar vi influenser från Spanien i din spelfilosofi?

- Ja. Jag har sett Barcelona och Real Madrid lite längre än många andra. Danska TV2 sände nämligen spanska ligan långt innan den visades i Sverige och eftersom jag är från Skåne kunde jag få in kanalen. Det spanska passningsspelet har alltid fascinerat mig. Min favoritspelare var Michael Laudrup; han hittade alltid lösningar på allt. Men jag är också präglad av både IFK Göteborgs vanliga 4-4-2 när de var som bäst och Liverpool, när de var som bäst. Jag och Kalle (Björklund) har varit envisa med att ett eget bra passningsspel är viktigt. Killarna har å sin sida köpt konceptet och tycker att det är roligt.

Dina egna förebilder på ledarsidan?

– En förebild är Tom Prahl, som blivit svensk mästare utan att själv ha någon elitkarriär bakom sig. När jag tränade Klippan var jag och hälsade på Tom, som då tränade Halmstad. Han bjöd på sig själv och delade med sig av olika övningar och var väldigt öppenhjärtig. När jag gick steg 4-utbildningen 1998 träffade jag Tommy Söderberg för första gången och som ledare gjorde ett stort intryck. Han kan fotboll men är också den sortens människa jag gillar: öppen och glad kombinerat med ett tydligt ledarskap. Inte heller Tommy har någon elitkarriär bakom sig.

En av Östers viktigaste värvningar på länge är Johan Persson, som snart spelat i laget i ett år och bara varit med om att förlora en enda match. Hur gick det till när ni värvade honom?

– Den enes död, den andres bröd. Hela grejen var att jag visste att Johan Persson varit i Danmark och hade utgående kontrakt. När vi samlades efter sex dagars uppehåll kom Charles Anderson till mig. Jag hade märkt på Charles att det var något som gnagde och det läskiga var att jag visste vad han nu skulle säga. Han sa: "Jag måste åka hem till Malmö, på grund av mitt lilla barn". Då var det bara att stötta Charles och förklara att vi löser det. Redan då fick jag Johan Persson i tankarna. Det gick ett par dagar, Kuno (Peter Kuno Johansson, sportchefen) gjorde ett bra jobb och hittade ny klubb till Charles. Under tiden tog jag kontakt med Johan Persson och hans rådgivare Hasan Cetinkaya. Någon dag senare träffades jag och Johan på McDonalds i Örkelljunga. Vi pratade i 45 minuter där jag berättade om mitt "projekt Öster" och förklarade för honom att Öster jobbar mot allsvenskan i framtiden. När jag satte mig i bilen och körde hem ringde jag till Kuno och sa: "Inom 48 timmar har han bestämt sig för Öster". Så säker var jag. Jag hade sett att det glimmade till i Johans ögon. Men det tog inte 48 timmar. Det tog 36...