Daniel Enestubbe: Svensk idrott går på semester med svår ångest

Om blodflödet ska stoppas kan regeringen inte vara den som bara ansvarar för kaffeserveringen. Det är regeringen som stängt idrotten, regeringen som klargjort att det är fortsatt totalstopp för publiken – den som kan få hjulen att börja rulla – under resten av sommaren. Då är det också regeringens och ingen annans uppgift att rädda idrotten från den säkra död den i många fall går till mötes.

I Serbien spelas det fotboll inför 16 000 åskådare och i Danmark släpper man snart på publiken till ett maximum av 10 000 på respektive arena – avdelat i sektioner där säkerhetsavståndet hålls.

I Sverige får vi som vill se fotboll nöja oss med hittills helt bedrövliga icke-fungerande sändningar från Dplay och det är därför svensk idrott går in i juli med en enorm ångest inför framtiden.

Det finns bara två alternativ om arenaidrotten ska kunna räddas: antingen genom publikinsläpp eller genom fortsatta ekonomiska stödmedel som går rakt in i klubbarnas hårt ansträngda kassor.

Det jag reagerar på är inte att inrikesminister Mikael Damberg står fast vid att allt spel fortsatt ska ske utan publik.

Det jag reagerar på är kulturminister Amanda Linds extremt luddiga ”vi följer utvecklingen”-svar under den senaste presskonferensen som berörde idrotten. Jag hade gärna kallat henne idrottsminister men det är hon inte, utan ”idrottsminister” inom citationstecken. Att vår senaste uttalade idrottsminister hette Stig Bertilsson och innehade posten 1994 säger nämligen smärtsamt mycket om hur politiker oavsett färg ser på svensk idrott.

Idrotten i Sverige har alltid varit politiskt perifer, ingenting som ansetts särskilt viktigt, aldrig en valfråga. Proffsidrott betraktas rentav som någonting fult av många i Sverige när den i själva verket är en enorm kassako för staten genom de skatteeffekter den ger i form av spelarlöner, biljettförsäljning och övrig konsumtion. För att inte tala om breddidrotten – Sveriges i särklass största och bästa integrations- och folkhälsoprojekt där hundratusentals ideella ledare gör heroiska insatser dagligen.

Allt detta måste ersättas för att det ska kunna leva vidare. Det kommer att kosta. Det kommer att kosta mycket och någon måste betala. Och det finns bara en ”någon” som kan betala, och det är staten. Det gör mig orolig, just på grund av politikernas sätt att se på idrott i Sverige.

Jag kan höra den klassiska invändningen: ”Men varför ska man kasta SKATTEBETALARNAS pengar på idrotten”. Jo, det ska man göra därför att skattebetalarna ÄR idrotten. Det är skattebetalarna som nästan helt och håller BEKOSTAR elitidrotten med egna pengar i form av sponsring från företag som betalar skatt och från privatpersoner som använder sina intjänade pengar till att köpa biljetter och annat som stärker statskassan.

Vill vi att 2020 ska bli året då Malmö FF blev den enda klubben i Allsvenskan som undvek konkurs? Och vem ska Malmö FF i så fall möta nästa säsong? Spela i danska ligan?

Vill vi att 2020 ska bli året då elitdamfotbollen störtades rakt ner i avgrunden?

Vill vi att 2020 ska bli året då bara ett fåtal SHL-klubbar överlever och där Hockeyallsvenskans klubbar ska förlora sin existens?

Alla vill nog att allt ovan ska undvikas.

Men om publiken fortsatt förvägras att köpa matchbiljetter, säsongskort och annat finns det bara en som kan och borde betala.

Jag tycker att ett besked är på sin plats.

Svensk idrott förtjänar en roligare semester än en med ångest och klumpar i magen.