Det är min och fotograf Sjöfors slutsats efter att ha kuskat genom stora delar av årets förlovade fotbollsland. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var en helt vanlig sommar med bratwurst, Wahrsteiner och kartoffeln.
Det Tyskland vi sett är spöklikt lugnt. Man undrar om det är lugnet före stormen eller om vi av oklar anledning hamnat mitt i stormens öga.
När vi på Sveriges egen kära nationaldag rullade söderöver med vår Peugeot kändes det som att nu, redan nu, kommer vi se alla dessa galna, ölbrölande svenska fans lite varstans. Att Danmark skulle vara en zon, fri från uppståndelse, var mer givet. "Die Dänen" sörjer över det missade slutspelet och bilagorna i tidningsställen lär inte ta slut i första taget. Visst var det lugna gatan över sundet och fram till Rödby. Men nu skulle det väl hända grejer?
Pass upp för passkontroller Vid färjeterminalen fanns en uppmaning till samtliga att ha passet med sig, fram till den 15 juli. När som helst kan tyskarna - som fått Schengenavtalet tillfälligt upphävt - avkräva pass. Detta visste vi förstås redan där vi stod, som en av få personbilar i kön ombord på båten.
Vi såg inga fans, inga flaggor, inte ens någon reklam, någon VM- måltid i restaurangen - ingenting. Framför allt inga poliser eller vakter.
Vi fortsatte vår färd genom det tysta Tyskland, tog in på ett hotell i Lübeck. Nu skulle jag ta chansen. Nu skulle det snackas fotboll. Jag tvekade inte. Redan när portieren upplyst oss om kostnaden för rummet dammade jag av min gamla skoltyska.
Was glauben Sie auf Deutschlands mögligkeiten der Weltmeisterschaft zu winnen? sa jag, grammatiskt halvkorrekt.
Portieren var turk. Han sågade Tyskland, visste inte ens vem Klinsmann var men trodde att Sverige skulle gå långt.
Hm.
Sömn. Ny dag. 7 juni.
Ackrediteringskamp Nu fortsatte vi jakten på vårt VM. Första anhalt: Hamburg. Satellitnavigatorn ledde oss i en kringla förbi den väldiga staden och fram till dess fotbollsstolthet, Fifa World Cup Stadium (vilket för övrigt sju av tolv VM-arenor så fantasifullt heter). Arenan, som kostat en miljard kronor att bygga, tar in 50 000 åskådare och påminner från markplan om ett gigantiskt slagskepp.
Här skulle vi få kämpa oss till vår ackrediteringsbricka. Tyskarna, som utlovat stenhård säkerhet kring hela VM, skulle förstås inte ge oss passerkort utan rigorösa visiteringar och närsynt granskande av varje kvadratmillimeter av våra pass.
Döm om vår förvåning när vi, utan vidare, smet förbi en kö med icke- mediafolk och promenerade rakt in i mediacentret. Därinne gjorde några sömngångaraktiga volontärer en blixtkoll i våra pass, vi fick våra ansikten fotograferade och vips hade vi våra brickor runt halsen.
Noll engagemang, noll koll, noll säkerhet Fotograf Sjöfors bar sin väska, stor nog att inrymma en bomb, genom arenapassagen utan att behöva visa upp mer än putsdukarna till objektivlinsen.
Noll engagemang, noll koll, noll säkerhet.
Men tyskarna värmer väl upp. När utländska supporterskaror, som ska uppgå till mer än miljonen, börjar strömma in har jag en känsla av att vakter och poliser släpper tomgången och lägger i en växel.
I morgon drar härligheten igång. Vi är två av 5 000 ackrediterade journalister och fotografer som följer 32 länder genom 64 matcher. Tre miljoner biljetter är sålda. Flera miljarder människor ser VM på tv.
Dags för avspark.
