Att få spel ligger i spelets natur

Ändå sedan John McEnroe under Stockholm Open 1984 använde sitt tennisracket som golfklubba, och en karaff med vatten som golfboll, har jag med skräckblandad förtjusning förundrats över tennislirares förkärlek för känslosvall.

Även den mest timide och väluppfostrade utövare av gentlemannasporten tennis tenderar att förvandlas till en kringvandrande pinsamhet i samma ögonblick som han, eller hon, kliver in på tennisbanan.

Plötsligt ekar svordomar i lokalen, racketar kastas och huvuden hänger så uppgivet att näsor pekar rakt ned mot fötter.

Varför?

Jag har hört många tvärsäkra försök att besvara frågan. En teori går ut på att tennisspelare är en samling bortskämda snorungar som ingen vågar ta tillräckligt hårt i örat.

Det stämmer förstås inte. Visserligen kan det säkert vara så att en bortskämd person, som inte är van vid motgångar i det vardagliga livet, har extra svårt att ta motgångar på tennisbanan, men de allra flesta tennisspelare är allt annat än bortskämda.

Svårare än det ser ut

Tillhör du inte världens 150 bästa spelare är tennislivet synnerligen oglamoröst. Om feta lönekuvert och mastiga segerpremier är det du vill ha finns betydligt större chans att "lyckas" om du väljer någon annan sport än tennis.

Nej, förklaringen till att frustration, tårar och svordomar figurerar så flitigt på tennisbanan beror nog mer på spelet som sådant. Inte nog med att hundratals poäng ska vinnas eller förloras under en enda match. Tennis är dessutom svårt att spela, trots att det ser väldigt lätt ut.

I den motsättningen börjar vi ana det rätta svaret på vår fråga.

Inte så bara ...

Låt mig ta ett exempel. Du slår en bra förstaserve, men din motståndare returnera den. Efter en jobbig slagväxling från baslinjen satsar du på en lobb. Motståndaren rusar tillbaka och lyckas med nöd och näppe slå över bollen på din sida. Men nu är han helt överspelad och du har hela banan öppen framför dig. Återstår "bara" att slå in bollen någonstans på den öppna planhalvan.

Men exakt var på den öppna planhalvan ska du placera bollen?

Känslan är ungefär densamma som när du kör in med bilen på en gigantisk parkeringsplats och upptäcker att samtliga p-platser är lediga. Du blir så nöjd med situationen att du tappar fokus en aning och råkar parkera din bil mittemellan två p-rutor.

I tennistermer motsvarar det att slå bollen i nät istället för att bomba in den utom räckhåll för din överspelade motståndare.

När missen är ett faktum finns ingen annan än dig själv att skylla på.

Ingen oduglig lagkamrat. Ingen "blind" domare. Ingen bländande sol (vi spelar ju inomhus).

Samtidigt anar du hur snacket går bland publiken: Hur kunde han missa? Där hade min morsa avgjort poängen - med förbundna ögon. Och så vidare.

Om en liten svordom just då råkar undslippa dig må det väl vara förlåtet. Eller?

Utövare av många andra sporter kan lätta på aggressionstrycket genom att trycka upp en motståndare mot sargen (ishockey), sätta in värsta glidtacklingen (fotboll) eller hoppa upp och dunka sönder korgen (basket).

Dessutom: En del tennisspelare lirar mycket bättre när de är förbannade. Denna kategori av spelare brukar träna in en teknik som går ut på att de visserligen skriker då och då, men istället för att vråla svordomar skriker de sitt namn eller något annat rumsrent.

Kort sagt: Jag tycker det är helt okej att tennisspelare gapar lite i stridens hetta.

Värre är när de kastar racketar (kostnadskrävande) eller hänger med huvudena (ger motståndaren ett mentalt övertag). Och allra värst är att visa brist på respekt för sin överman på andra sidan nätet. Här har tennisens ungdomstränare tre viktiga saker att jobba med.

Själv följde jag i lördags DM för 14-åringar i Västervik eftersom en familjemedlem råkar utöva den helvita gentlemannasporten.

På grund av obefintlig skyltning (snälla Stefan Edberg, kräv bättring!) tog det nästan lika lång tid att hitta infarten till Stefanhallen som det tog att köra hela vägen mellan Växjö och Västervik, men väl på plats noterade jag att det var glädjande långt mellan spelarvrålen på de snabba filtbanorna.

Kollektiv med bedrövliga ytterligheter

Lika långt var det tyvärr inte mellan tennisföräldrarnas alltid lika tvärsäkra kommentarer. Det känns onekligen lite tungt att tillhöra ett kollektiv som inkluderar en del bedrövliga ytterligheter.

Jag tänker på tennisföräldrar som inte ens drar sig för att hota sina ätteläggs tränare när de anser att sonen/dottern inte placerats i en tillräckligt bra träningsgrupp.

Extremisterna bland landets tennisföräldrar borde sätta upp följande judiska ordspråk hemma på kylskåpet: "En dåre säger vad han vet, en vis vet vad han säger".