Krönikan: Rekordfestligt med hockey
5 329 personer betalade 1,9 miljoner kronor för att uppleva Växjö Lakers strafftriumf mot HV 71.
2 423 personer betalade en halv miljon kronor för att få uppleva Troja/Ljungbys förlängningstriumf i Tingsryd.
Innan Växjö Lakers Anders Eriksson , en bra stund efter halv tio i går kväll, skickade in den matchavgörande straffen mellan benen på Daniel Larsson hade HV 71:s Jason Krog missat tre straffar.
Man skulle kunna säga att hemmamålvakten Martin Gerber var suverän som dörrvakt och satte stopp för Krog-kvällen?
Men om vi bortser från hur HV:s fans känner sig efter fyra raka förluster är det fest, festligare, festligast med ishockey just nu.
Elitseriehockeyn är hetare än någonsin.
Den allsvenska hockeyn är också hetare än någonsin.
För snart 40 år sedan, 1975/76, spelades elitserien för första gången.
Inte någon gång sedan dess har publiksnittet i elitserien varit högre än den här säsongens 6 407 åskådare per match.
Bara säsongen 2007/2008 kommer i närheten av innevarande säsongs snitt. Då var snittet 6 344.
2004 skrotades den geografiskt delade allsvenskan och ersattes av en enda nationell serie. Inte någon gång sedan dess har publiksnittet i landets andraserie varit bättre än den här säsongen.
De många nya, fräscha arenorna har gjort det möjligt för klubbarna att bjuda publiken på betydligt mer attraktiva arrangemang än för till exempel tio år sedan.
Den extremt jämna tabellen – Växjö Lakers ligger sexa men är trots det bara fem poäng från nästjumboplatsen - är en annan förklaring till hockeyns publika succé.
När en nykomling som Växjö Lakers kan vinna tre av fyra (hittills) spelade Smålandsderbyn mot klassiska HV 71 är det inte så konstigt att även personer med marginellt intresse för ishockey blir nyfikna på vad som egentligen händer där inne i våra elitseriehallar.
När Andreas Falk styrde in HV:s 1–1-kvittering i Vida Arena efter 5.50 i tredje perioden hade Växjö Lakers hållit nollan i drygt fem perioder mot HV 71.
Ulf Dahléns mannar försökte allt. Fult spel i första perioden (när Daniel Rahimi knätacklade Dennis Rasmussen ,Andreas Falk satte en armbåge i ansiktet på Anders Eriksson och Mats Trygg placerade sin klubba i Gustav Hjalmarssons ansikte), avvaktande spel i andra perioden och till sist en klassisk massiv HV-offensiv i tredje perioden.
Men det räckte alltså inte till mer än en poäng mot den snabbt växande lillebrodern som gjort det till sin speciella grej att straffa storebror på straffar.
Till sist några sanningar apropå vår reporter och hockeybloggare Daniel Enestubbes upprörda text i gårdagens tidning om att ishockeyspelare nästan aldrig tilldelats vare sig bragdguldet eller Jerringpriset:
? Jerringpriset visar vilken idrottare som fått flest röster av de svenskar som deltagit i omröstningen. Inget annat. Utmärkelsen visar alltså i-n-t-e vem som varit bäst under året, eller vem som gjort den bästa prestationen.
? Svenska Dagbladets bragdguld, precis som Smålandspostens guldmedalj och guldnål, tilldelas den idrottare som juryn anser vara mest värd utmärkelsen. Den visar juryns subjektiva uppfattning. Inget annat.
Det fantastiska med idrott (bedömningssporterna undantagna) är att prestationerna som utförs kan mätas.
Den som hoppar längst är bäst på att hoppa. Det lag som tar flest poäng är bäst i serien. Den som simmar snabbast är bäst på att simma. Och de som fuskar brukar avslöjas – åtminstone förr eller senare.
Inget av detta gäller för diverse "smaken är som baken"-utmärkelser med påföljande glittriga galor.
De måste ses för var de är. En kul grej. Dock aldrig lika kul som oslagbar, underbar, mätbar idrott. Elitseriehockey till exempel.
