Oh Lord, can?t you by me a Range Rover

Det finns ett stort problem med att provköra bilar och det är en kronisk separationsångest. Så många bilar att fastna för. Nu senast har jag fastnat för en klargul liten VW Fox och en oxblodsröd Range Rover Sport. Den lilla Foxen var så där sanslöst enkel och funktionell. Så där precis tillräcklig men inte mer. Ett märkligt vindrutetorkararangemang med en liten och en stor torkare samt det läckra namnet sitter kvar i minnet.

Sju foxar representerar värdet av den mer än dubbelt så tunga Range Rovern. I provkörningstexten kan jag inte hänfalla åt någon form av lyrisk bildyrkan. Särskilt inte när det gäller ett sådant miljösvin som den här bilen. Här måste jag ändå erkänna att det kommer att bli oerhört jobbigt att lämna tillbaks bilen som följt mig drygt trehundra mil på en vecka. Bilen som är ett resultat av trettio års utveckling och full av konstruktionslösningar som gör ett teknikfreak lyckligt leende.

Alla omtänksamma lampor som lyser i mörkret. Tystnaden som hörs oavsett hastighet och underlag. För att inte tala om Range Roverns förmåga att ta sig fram i snö. Jag fastnade så där ohjälpligt i en jättelik snödriva som alldeles övermodigt attackerats. Efter att ha hissat och sänkt bilen ett par gånger hade den packat snön under sig så att den inte längre hängde på snön. Fyra Nokian vinterdäck, två differentialspärrar och lågväxel lösgjorde den strandade 2,5-tonsbilen. Otroligt!!!

På onsdag är det dags. Då skall bilen tillbaka till importören och vad hjälper det att jag får låna en Jaguar XJ istället. Sedan är det dags för en Peugeot 307 och en Renault Clio.

Oh Lord, can?t you by me a Range Rover, and an oil refinery.....