Dylan: "Sånger ska sjungas, inte läsas"

En viss lättnad går att skönja i Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius ord.

"Nu när föreläsningen har levererats närmar sig Dylanäventyret sitt slut", skriver hon i det pressmeddelande som signalerar att Akademien till sist har tagit emot Bob Dylans Nobelföreläsning.

Därmed är en långdragen historia, med en pristagare som generöst beskrivet har varit svårnådd sedan det stod klart att han var fjolårets Nobelpristagare i litteratur, och som vid sitt Sverigebesök under sin turné i våras inte kommenterade händelsen med ett enda ord på scen, till ända.

Holly och Leadbelly

Själva föreläsningen inleds med en genomgång av Bob Dylans musikaliska uppvaknande. Till de rökiga tonerna av ett jazzklingande piano berättar Dylan om hur han kände ett släktskap med Buddy Holly, och hur en skiva med folk- och bluesmusikern Leadbelly förändrade hans liv.

Men folkmusiken och bluesen, vars vokabulär han anammade, är bara en del av Dylans influenser.

Bob Dylan nämner böcker som "Don Quijote", "Ivanhoe", "Robinson Crusoe", "Gullivers resor" och "Två städer", läsmaterial från grundskolan, som grundbultar i sitt eget skrivande:

Tre klassiker som Dylan särskilt lyfter fram som viktiga för honom är Herman Melvilles "Moby Dick", Erich Maria Remarques "På västfronten intet nytt" och Homeros "Odysséen".

"Oroar mig inte"

Mot slutet diskuterar han det som är Dylankännarnas favoritämne: vad betyder alltihop, det här som jag och andra låtskrivare håller på med?

Han nämner en rad skriven av poeten John Donne och säger "jag vet inte vad den betyder, men det låter bra och du vill att dina sånger ska låta bra."

Till sist avslutar Bob Dylan, Nobelpristagare i litteratur 2016, sin föreläsning med en uppmaning:

TT