Filmrecension: Bumerang

Tystnaden är ärftlig. Barn som växer upp i familjer där ingen pratar om viktiga saker blir ofta vuxna människor som stänger inne sina känslor - och för tystnaden vidare till sina egna barn.

Antoine var ett sådant barn. När han var tio år gammal drunknade hans mamma i havet utanför den natursköna ön Noirmoutier vid Frankrikes västkust, och tystnaden lade sig som ett lock över familjen. Pappan gifte om sig, och livet gick vidare - i alla fall på ytan.

Nu är Antoine 40 år och befinner sig i fritt fall. Hustrun Astrid har lämnat honom, han är en katastrof på jobbet och en disträ pappa till sina två döttrar. Moderns död har kommit ifatt honom och han blir besatt av att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen för 30 år sedan.

Hans motvilliga sällskap på resan är systern Agathe. Hon var fem år när modern dog och bär inte på samma starka sorg som Antoine. Men hon är den enda som han verkligen kan prata med.

"Bumerang" är en sorts anti-thriller, där vi i publiken ges goda skäl att tvivla på Antoines sökande. Är han verkligen något på spåren, eller är hans envisa frågor bara ett symptom på en medelålderskris? Och i slutändan spelar det inte så stor roll. Det är syskonkärleken snarare än familjehemligheten som utgör motorn i den här berättelsen.

Skådespelarna Laurent Lafitte ("Små vita lögner") och Mélanie Laurent ("Beginners") lyckas verkligen förmedla den innerliga men komplicerade kärleken mellan bror och syster, hur de växlar mellan att streta åt olika håll och att lägga pussel tillsammans. Regissören Francois Favret laddar Noirmoutiers hisnande vackra landskap med ett värkande vemod som understryker Antoines starka känslor.

Men "Bumerang" är också en film om att bryta det sociala arvet, om att ge sina barn något annat än det man själv har fått från sina föräldrar - att bli en talande och lyssnande människa.

TT