Filmrecension: C'est la vie

Succé-bromancen "En oväntad vänskap", om den äldre, handikappade, rike, vite mannen och hans nye skötare, som är svart, fattig och invandrad placerade regissörerna Olivier Nakache och Eric Toledano i den europeiska filmens kommersiella framkant.

De följde upp med "Samba" som har en liknande tematik. Utan att helt släppa må-bra-sargen vågade alla inblandade i den filmen gå lite djupare in i hur det kan gå till när två individer i en komplex relation når fram till varandra.

"Samba" startar i ett bröllopsfirande som för tankarna till "Den store Gatsby". I en elegant tagning plöjer kameran genom hierarkierna från honnörsbord in till köket där diskarna står. Scenen känns som ett slags programförklaring till filmskaparnas patosfyllda filmskapande - de vill omfamna hela samhället och ger också dess olika skikt samma relevans i sina berättelser.

Med "C'est la vie" utvecklar duon bröllopsscenen från "Samba" till en hel film - och det är en välskapt liten komedi som får se dagens ljus.

Filmen utspelar sig under ett extravagant bröllop på ett slott och precis som den traditionstyngda bröllopsgenren kräver uppstår problem och tokerier längs vägen. I centrum står dock inte brudparet - även om den fruktansvärt pretentiöse brudgummen glimtvis dyker och sprider sin hejdlösa narcissism - utan de som jobbar bakom kulisserna.

Huvudpersoner är den härdade festfixarchefen Max och hans bångstyriga personal: assistenter, underhållare, servitriser och inte minst bröllopsfotografen, som får hård konkurrens av alla fotoglada mobilägare.

"C'est la vie" är en klassisk ensemblefilm, vars delar tillsammans bildar en trevlig enhet i en rolig miljö. Fransk humor kan vara knepig, inte minst onödigt sexistisk, men här är skämten snabba, mestadels kul och av ganska universell slapstick-karaktär.

TT