Filmrecension: Creed

I en mindre glamorös källarlokal i Tijuana golvar Donnie Johnson (Michael B Jordan) motståndet i boxningsringen. Om dagarna är han en lovande finansvalp, men ränderna från den tuffa uppväxten sitter i, liksom längtan efter en far han aldrig haft. När Donnie söker upp den som kände hans far - boxningslegenden Apollo Creed - allra bäst förstår man vart det barkar.

Oavsett om man är ett Rocky-fan eller inte måste man fråga sig: behövs det en boxningsfilm till? Svaret är nej. Vi har sett alltihop förr. Ändå lyckas regissören och manusförfattaren Ryan Coogler ("Fruitvale station") inte bara göra hjärt- och lungräddning på en till synes oändlig filmserie - han ger den nytt blod.

Blodet må vara Creeds, men det här är en Balboa-historia, strösslad med godbitar för den som kan sin "Rocky". Vi är tillbaka i Philadelphia där allting började för 40 år sedan. Rocky Balboa (Sylvester Stallone) är en slagen hjälte som driver restaurangen Adrian's. Han har mer att förlora än att vinna på att träna Donnie, men ser något särskilt i den viljestarke uppkomlingen. Kontrasten mellan Donnies temperament och Rockys melankoliska lunk är den perfekta kombinationen av syre och gammalt träkol. Till slut brinner det riktigt bra.

Likt en känslomässig jukebox växlar musiken mellan hiphop och 70-talsledmotivet "Gonna fly now" friktionsfritt. Även kameran rör sig lätt som en fjäril och får huvudet att spinna i boxningsringen tack vare "The wrestler"-fotografen Maryse Alberti.

Coogler vågar sätta sitt eget avtryck på filmen, samtidigt som han påminner oss om vad som gjorde "Rocky" (1976) till en klassiker: att de bästa boxningsfilmerna inte handlar om jabb och knockout, utan om möjligheter. Möjligheten att besegra sin (klass)bakgrund, sina tvivel - och att leva ut drömmen. Det förankras även i Donnies kärleksintresse Bianca (Tessa Thompson), en DIY-sångerska och en av Philadelphias sanna underdogs.

"Creed" är inte felfri, men har hjärtat på rätta stället.

TT